Livskvalitet som pensionär i Europa

Släkt med en prinsessa

2012-02-23T10:55:00.001+01:00

Eftersom jag omfattar demokratiska och humanistiska värderingar är det med blandade känslor jag kan konstatera att jag i morse kan räkna en eventuell framtida svensk tronarvinge bland mina anättlingar - om man får tro Björn Engström. Detta släktskap delar jag med några hundra tusen andra svenskar som kan följa sina anor tillbaka till den gamla Svinhufvudssläkten på Kopparberget.

Att Victoria och Daniel fått en dotter är ju en fantastiskt sak för dom. Det som gör mig beklämd är tanken på vilket liv den lilla flickan kommer att få. Redan någon timma efter hon föddes har hon upphört att vara ett barn och dotter och blivit förvandlad till en institution. När Daniel mötte pressen talade han inte om sin lilla dotter utan kallade henne prinsessan. Ingen skall få mig att tro att det är så man normalt talar om sina barn i Ockelbo. Kanske någon förhoppningsfull far någon gång talar om blivande fotbollsproffs, men då är det ju på skoj.

Det jag önskar mig just nu är att den lilla flickan som Daniel och Victoria fått skall få möjlighet att uppleva något av de största saker man kan uppleva i ett liv, nämligen att hon av egen kraft och av egen begåvning skall få göra en karriär inom en verksamhet som hon själv valt och har fallenhet för och som hon stolt kan få visa upp när hon närmar sig ålderns höst.

Det skulle också kännas mycket mer tillfredsställande att kunna lägga till en framtida duktig konstnär, författare, företagsledare eller vetenskapskvinna till sina anättlingar än en tronarvinge. Vi får hoppas att Daniel och Victoria får fler barn som kan få förmånen att behålla sina egna liv och drömmar, eller att vi befriar den lilla flickan från detta stora och bedövande ok.

Vandring längst kanalerna - en spännande upplevelse

2012-02-22T18:29:00.000+01:00

Våren fick en halvhalt här nere med två veckor av kyla och storm. Jämfört med förra året är det mycket senare i år. Då kunde man se fullt utslagna mandelträd i mängd, nu finns enstaka i soliga lägen och mimosan kanske blommar i skyddade trädgårdar. Nu verkar det emellertid som om våren tagit ett grepp om vår landsända. Normalt sett tar vi vår dagliga promenad på en av de otaliga vandringsleder som går förbi vår entrétrappa, men idag ville vi prova något annat. Våra stigar är ganska kämpiga eftersom dom värsta - bästa tycker en del - har en nivåskillnad på ett par hundra meter och ingen är fullständigt plan.

Dagens vandring krävde en inledande bilfärd. Den gick efter Canal de la Robine, med start där den rinner ut ur Narbonne. Härom dagen gick vi åt andra hållet och startade i centrum och vandrade längs kanalen och tittade på alla båtar där folk bor året runt. Kanalerna här är utmärkta motionsspår. Det finns ju alltid en gammal dragväg där man kan cykla, gå eller springa och den är bokstavligen oändligt lång. I princip kan man vandra från andra sidan Frankrike vid Biscayabukten till Medelhavet längs dessa kanaler. Det är vacker och inte det minsta kuperat för den som föredrar det. Om man vill uppleva kanalerna på ett mer stillsamt sätt kan man hyra en kanalbåt. Dom finns i alla storlekar och dom största rymmer minst fyra familjer. Huvudkanalen heter Canal de Midi och byggdes på 1600-talet på initiativ av Pierre-Paul Riquet och är idag en av UNESCOs världsarv.
Man upplever ett helt annat Frankrike när man färdas längs kanalerna. Där ligger vingårdar, slott och bosättningar som idag ofta sett bättre dagar eftersom de hade sin största betydelse på den tiden kanalen var den dominerande transportleden. Nu i lastbilarnas tidevarv har alla dessa fantastiska anläggningar, byggnader och miljöer hamnat på baksidan där dom nätt och jämt överlever, men de har kvar en viss charm för oss vandrare att njuta av.

Nu finns också, med jämna mellanrum, små levande oaser, främst vid slussarna där man kan äta utsökt mat, dricka lokalt vin och bevista marknader och konstutställningar. Homps, Ventenac, Le Somail och många flera är just sådana platser.

En pragmatikers vilsenhet

2012-02-21T22:20:00.000+01:00

Jag börjar tydligen bli gammal och har uppenbarligen för länge sedan passerat mitt tankemässiga bäst-före-datum. Skälet att jag säger det är att jag bara inte kan förstår den logik som råder i samhället idag - jag blir bara förvirrad. Orsak och verkan, konsekvens, moral och handling verkar inte hänga ihop på det sätt som jag är van vid från förr. Att det var si och så med det förr också, men då var det inte "dom goda" som stod för inkonsekvenserna. Att inte den nya generationen tycker som jag kan jag acceptera för det är naturligt och till och med sunt, men att dom inte ens tycker som dom gör själva eller när deras handlingar inte verkar höra ihop med deras tankar och ideal förstår jag inte ett dugg. Eller också är det någon ny sorts logik som återinfört tankar från inkvisitionen - ni vet dom där med "ändamålet helgar medlen".

Man behöver bara öppna tidningen för att bli förvirrad.

Den första artikeln jag läser berättar att man skall framställa konstgjort kött på stamceller från kor - allt för djurens och miljöns skull. Detta applåderas av djurrättsmänniskor och miljörörelsen. Är det verkligen samma idealister och miljökämpar som bannlyser växtförädling genom genmanipulering, som nu vill vi skall äta kött framställt genom stamcellsteknik? Är det samma miljövänner som anser att det är livsfarligt att äta matvaror där man dödat bakterier genom bestrålning av färsk mat? Varför är det så hemskt att använda stamcellsforskning för att rädda människoliv och bota kroniska sjukdomar, men rätt att göra det för miljöns och kornas skull? Var har den normalt så omhuldade försiktighetsprincipen tagit vägen?

Nästa räcka av frågor som dyker upp är. Vad skall hända med alla tamdjur när man inte längre får äta dess kött eller använda dess hud? Skall det bara finnas några enstaka får och kor på Skansen i fortsättningen, samt några i villaträdgården istället för gräsklippare? Var skall man få tag på naturgödsel till alla ekologiska jordbruk när det inte finns någon boskap längre som levererar. Redan nu får man mala ned danska grisar till gödning för att förse de svenska ekologiska jordbruken med "naturlig" gödsel. Jag har förstått av miljövänner att man hoppas på att vi människor i större utsträckning skall bidra med vårt eget gödsel i framtiden - smakligt. Så tvingades man göra förr i Kina, med enorma epidemier som följd. En missionär som jag kände i min barndom berättade att den yttersta oartigheten i Kina var att inte lämna kvar det som kom ut i andra ändan när man blivit bjuden på mat.

När det gäller att vara försiktig med ny teknik så saknas denna försiktighet i utmanande grad även vad gäller de enorma vindkraftparker som nu planeras i Norrland och på andra platser i Sverige. Var tog Edward Lorenz' teorin om att "ett vingslag av en fjäril över Hawaii kan orsaka en tornado över Florida", vägen? Flera hundra vindsnurror på samma ställe är en ganska häftig fjäril, vilket inte verkar bekymra någon idag.

En annan konstighet som jag läser om är att man granskar Alfred Nobels testamente för att utröna om Norska Nobelkommittén följer statuterna när man delar ut det till flera personer som endera orsakat krig eller bara arbetat med miljöfrågor. Norska Folketinget försvarar sig med att det viktigaste arbete man kan ägna sig åt för freden idag är att rädda vår planet från miljöhotet. Detta sagt av ett land som bygger hela sitt välstånd på det som anses vara den största miljöboven - oljan. Ett land som var ett fattigt U-land i Europa så sent som på 60-talet innan oljan flöt in - eller snarare sprutade upp. Är det att undra på att man inte förstår den nya logiken och moralen.

Skälet till att jag är så oerhört vilsen är nog att jag är en urbota pragmatiker i den gamle filosofen John Dewey's anda som anser teori, praktik, reflexion och handling hänger ihop och att därför en teoris värde mäts i huruvida den handling som följer på teorin överensstämmer med teorin och vidare att handlingens värde bedöms utifrån huruvida effekten av handlingen för människor och samhället överensstämmer med teorin och handlingens intentioner. I vår rationalistiska tid när det räcker med att tänka rätt och argumentera rätt har naturligtvis sådana urmodiga filosofier inget värde.

Bilden föreställer John Dewey och kommer från Wikipedia

Folk går alltid på det - bara det är modernt

2012-02-16T17:07:00.000+01:00

Jag skrev för ett par år sedan om den oerhörda marknaden för kaffemaskiner och kaffe i alla dess former. Jag älskar gott kaffe, men vill bestämma själv vilken sorts kaffe jag vill dricka, vilket är närmast omöjligt idag. Nu har väl snart varenda hem någon form av fånig kaffemaskin som man bara kan ladda med patroner från just det märke som säljer maskinen. Jag har druckit många varianter av detta kaffe, men inget har varit särskilt bra.

Att dom här maskinerna blivit så populära beror nog på att dom dels ser fräcka ut, dom är ganska billiga och det är lite häftigt att ha en dosettautomat på diskbänken. Det är inte nog med att man inte kan få bestämma vilket kaffe man skall dricka - det är dyrt också. Jag sökte på nätet för att ta reda på vilket kilopris som kaffet i dom där små burkarna eller påsarna betingar. Det kan man inte får reda på för ingenstans står det hur mycket kaffe en dos innehåller. Lika bra är väl det?

Att man får telefon gratis när man binder sig för ett dyrt abonnemang vet vi ju redan. Att vi får en skrivare för nästan ingenting och sedan inser att färgpatronerna kostar mer än skrivaren har vi också upptäckt. Man undrar hur det skall sluta? Kan man få rabatt på bilar om man tankar dubbelt så dyr bensin på OK i framtiden. Jag som vill ha riktigt kaffe från hela bönor får betala ganska mycket för en kaffebryggare eftersom man inte tjänar något på mig på eftermarknaden. Nu lurar jag dom för jag har en gammal kvarn från Braun som funkar utmärkt och en bra högtrycksexpressomaskin som jag kan ladda löskaffe i.

Nu är dagarna räknade för dom som vill vara inne. Den nya trenden är nämligen bryggkaffe - ni vet den där gammaldags tantmetoden som man förr kallade Melittakaffe. Numera heter det "drop coffe" och kommer från det fina gamla kaffekulturlandet USA. Nu blir det att slänga alla urmodiga automater och bullets och borsta av den gamla filtertratten. Givetvis kommer det snart att dyka upp trattar i specialutförande som bara moderna svindyra filter passar i. Troligen blir det filter med inkapslat kaffe i väven som dom har på flyget så man inte skall kunna hälla i vanligt Gevalia, Zoegas eller Löfbergs.

Det är jobbigt och dyrt att hänga med.

Tillägg under eftermiddagen 16/2 2012: När jag besökte matvaruaffären kollade jag priserna per kilo. Den mer simpla varianten där kaffet ligger i små runda påsar betingar ett pris på ca 200 kronor kilot, men dom riktigt häftiga som halva Hollywood gör reklam för kostar mellan 600 och 700 kronor per kilot. Då lär det ändå vara billigare här i Frankrike. Hoppas det blir gott kaffe!!

Trevligt men svinkallt!

2012-02-15T13:23:00.000+01:00

Nu har vi återbördat Eva och hennes son Johan till den svenska värmen. Det har varit svinkallt hela tiden dom varit här. Lyckligtvis har vi inte haft snö, men det är också enda trösten. De senaste två veckorna har varit de kallaste man upplevt här nere i Languedoc på 28 år och det gäller förmodligen hela Medelhavsområdet. Snö i Rom och på Corsika är ju inte vanligt precis.

Trots vädret har vi haft det trevligt och njutit av de andra specialiteter som Sydfrankrike kan bjuda på, nämligen god mat och dryck. Vi besökte vännerna i Sete och fick en traditionell Sydfransk lunch som tog andan ur Johan som aldrig upplevt detta förut. Den tog, som sig bör, sina modiga två och en halv timma. Till den hade man grävt fram en magnumflaska Châteauneuf-du-Pape från 2005 och bättre än så kan det ju knappast bli. En bonus var att det var många grader varmare och vindstilla i Sete.

Dagen efter firade vi Johans 40-årskalas på den traditionella Restaurang Le Petit Comptoir i Narbonne och på söndagen var det Evas tur att fylla. Den födelsedagen firade på Restaurang Maison Maguerite i Boutenac, dvs. hemma. Om jag/vi får säga det själv så slog den det mesta. Vad sägs om Foie gras - mi-cuit, hjortfilé med blomkålspuré, väl valda ostar och en hemgjord chokladmousse. Tråkigt nog hade vi bara gamla viner - de nya sparar vi tills det kommer gäster en annan gång.

Efter avlämningen på flygplatsen i Toulouse besökte vi IKEA för att köpa ett par saker. Till våra och alla utlandssvenskars sorg finns det numera inga svenska matprodukter man kan köpa. Förr kunde man köpa Kalles kaviar, god svensk ost, traditionella svenska snapsar, svenska märkesöl, bra svenska sillsorter och många andra utvalda svenska delikatesser. Numera är det bara billiga kopior av IKEAS eget märke som man möjligen kan lura utlänningar att köpa, men för oss utlandssvenskar är det ju meningslöst att äka till IKEA om man inte skall köpa möbler och det behovet blir ju snart mättat.

En glad vårdkonsument i Frankrike

2012-02-08T18:53:00.003+01:00

Fransk sjukvård är ganska annorlunda. Jag har sett lite dåligt på ett öga under en tid så jag tyckte att det fanns anledning att kolla om jag behövde nya glasögon. För sådant måste man uppsöka ögonläkare i Frankrike. Jag fick tid hos en ögonspecialist i förra veckan. Eftersom det inte såg så bra ut skickade han mig vidare till en specialist som på fredagen gjorde en skiktröntgen på mitt öga och gav mig omedelbart en tid för en mindre operation på tisdagen i denna vecka. Dessutom ville man att jag skulle kontrolleras av en hjärt- och kärlspecialist som tog emot mig i måndags morse. Direkt från honom fick jag alla prover tagna på ett laboratorium och kunde på apoteket kvittera ut alla grejor som behövs inför operationen. Så hann jag tvätta saltet av bilen också efter resan till Toulouse flygplats. Nog är det fantastiskt att man kan få tillgång till denna räcka av specialisttjänster inom så oerhört kort tid. Operationen gick utmärkt. När operationen var klar och jag öppnade ögonen viftade läkaren med handen framför ögonen på mig och frågade om jag såg den. Ja, sa jag och skrattade - "är det ett bra tecken?" På måndag skall jag på återbesök för att kontrolleras. Jag ser redan mycket bättre.

En intressant egenhet franska läkare har är att dom omedelbart berättar i detalj vad dom kommer fram till oavsett om det är röntgen eller ultraljud eller andra typer av prover och undersökningar. Det verkar som om dom tycker att ens kropp angår en på något sätt.

Samtliga dessa specialistläkare, min husläkare, laboratoriet samt apoteket är privata företag som är oehört skickliga och noggranna, men man har också en mycket bra offentlig vård med stora resurser på de stora sjukhusen. Här i Frankrike är gränserna mellan privat och offentlig vård osynlig. Olika specialister samverkar utan tanke på vem som organiserar verksamheten och väntetiderna är minimala och servicen till oss patienter är utmärkt. Det som imponerar så oerhört på mig är hur noggranna alla läkare är, man tar sig verkligen tid med patienterna och, hör och häpna, tackar för att dom fått förtroendet att behandla just mig. Man känner sig som en människa som betyder något för den behandlande läkaren oavsett om man går till en privat läkare eller om man går till en läkare på en av de offentliga sjukhusen.

Jag har visserligen fått en del insyn i svensk sjukvård som ledamot av Forum för vårdbyggnadsforskning i Sverige, men jag kan inte helt förstå varför det är en så stor skillnad i åtkomlighet mellan svensk och fransk sjukvård. Ett svar är nog ändå det intima samarbete som finns mellan privat och offentlig vård i Frankrike och att hela systemet bygger på ett tätt nätverk av privata husläkare som tar hand om alla triviala åkommor som fullständigt proppar till de svenska akutmottagningarna. Ett annat skäl till de enorma väntetider man har i svenska sjukvård är en ålderdomlig och bristande logistik.

Man får verkligen hoppas att det "drev" som idag pågår i Sverige på privat vård på grund av Carema inte gör att man "kastar ut barnet med badvattnet" och avfärdar alla duktiga och ambitiösa privata vårdgivare. Alla som har insyn i vården vet att det även finns stora brister både vad gäller kvalitet, organisation, effektivitet och engagemang inom delar av den offentliga vården, samtidigt som det finns mycket att lära av positivt nytänkande av de bra privata vårdgivarna. Det har inte med ägandet att göra utan är en resurs- och ledningsfråga förutom att stort ansvar ligger på de politiska huvudmännen för ledning och upphandling.

Bild lånad från Expressen

Att köra bil i fransk snöstorm

2012-02-06T22:04:00.002+01:00

De flesta delar av Frankrike har snö och flera minusgrader. Inte mer än en ganska mild vinter i Sverige, men här är det katastrof. I ett land där man inte är van vid minusgrader är det verkligen allvarligt - stora delar av landet har orange varning, som väl är ungefär som klasstvåvarning i Sverige.

Vissa varningar är reella på grund av det sätt man bygger och organiserar samhället här. Hus har sällan annat än englasfönster, Man kommer direkt in i vardagsrummet från gatan och ytterdörren är av 1 cm tjockt trä. Centralvärme är sällsynt - man använder mest öppna spisar som drar in lika mycket kyla genom de otäta fönstren och dörrarna som de ger värme. Vi är jättekonstiga som har isolerglasfönster, luftvärmepumpar och en sluss mellan ytterdörren och det rum man kommer in i. Att vi både har ett svalt hus på sommaren och ett varmt på vintern lär sig fransmännen inget av. Vi gör fel ändå.

En del av det man gör här är mer humoristiskt. TV varnar för att hjärtsjuka och diabetiker inte skall vistas utomhus när det är minusgrader. Vår granne, som vet allt berättar för oss att vi måste köra vår bil några kilometer varje dag när det är så här kallt (3 minusgrader) för annars kan den frysa ihop och inte gå att starta sedan. När vi frågar henne hur hon tror bilar kan fungera i Sverige menar hon att så är det i Frankrike i alla fall.

Dessutom är kyla alla sjukdomars ursprung. Man pälsar på sig som om man skulle till nordpolen så snart det blir under tio plusgrader, men nu när det är minusgrader och stormbyar är det berättigat. Fördelen är att det är lugnt i trafiken. Lezignan som är hektiskt och fullt av bilar normalt är som en ödestad och på landsvägarna ser man bara en och annan bil. Det är farligt att vara ute när det är minusgrader - det vet väl alla.

Vi hade emellertid en mardrömsupplevelse i går. Våra vänner från Sverige landade i Toulouse och vi skulle hämta dom. Det är 13 mil till Toulouse och större delen av vägen var det snöstorm. Att köra bil med extremt breda sommardäck på en väg där det är 5 cm snömodd och 2 grader kallt är en oerhört påfrestande upplevelse. Bilen rör sig som en våt tvål i ett tomt badkar på vägen. Allt blir nedisat så till den grad att den främre parkeringsvarnaren börjar tjuta. Eftersom jag var den ende som ansågs ha tillräcklig erfarenhet av sådant väglag så blev jag tvungen att göra hela vägen och det tar tid i kryphastighet. Jag var ganska trött när jag kom hem.

Lyckligtvis insåg även fransmännen att det var på riktigt. Man höll faktiskt avstånd och körde inte i mer än 60 km/tim. Trots det såg vi flera seriekrockar på vägen. Visst är det förvånande när det inte händer ett dugg när man bromsar och bilen framför närmar sig med oförändrad hastighet.

Sol, vind och svinkallt

2012-02-04T10:38:00.000+01:00

Jag har äcklat alla svenska läsare så många gånger med sol och värme hos oss när man har "trettiogradersnötillknäna" i Sverige. Det är inte mer än rätt att jag berättar att vi har det svinkallt här. Fortfarande strålande sol, som sig bör när det är högtryck, men -7 grader och stormstyrka i byarna - det kallar jag kallt. Det är emellertid så torrt i luften så att det inte ens blir rimfrost på bilarna trots temperaturen.

Nu är det ju inte att undra på att det är kallt eftersom vi har Montagne Noir i norr där vi ser att det ligger snö, även Pyrenneerna lyser vita på avstånd i söder, några mil västerut i Carcassonne har det snöat och det rapporteras om snöfall på Rivieran och i Rom så vi är helt kringrända av vinter. Vinbönderna är för en gångs skull glada eftersom värmen hörom veckan fick dom att oroas för skörden. Om vinet hade börjat skjuta skott innan den här kylan kom hade årets skörd varit kaputt påstod dom.

Det tråkiga är att Eva och hennes son Johan kommer i morgon och dom hade naturligtvis önskat sig lite värme. Nu är det kallare än i Jönköping i den starka vinden här. Vi får väl hoppas att värderrapporten är otillförlitlig som vanligt så det blir varmare under veckan trots alla förutsägelser. Egentligen behövs det bara en liten vindkantring till sydsydost med lite Nordafrikansk luft så har vi vårvärme igen.

Bilden lånad från Aftonbladets nätupplaga

Gammal gubbe i trasiga modejeans

2012-02-03T17:27:00.000+01:00

Mina favoritjeans av hyfsat märke börjar se bedrövliga ut. Lår, knän och rumpa är nedslitna till en babyblåvit färg och i ändan är det nästan bara varpen kvar av tyget. Ändå vill jag inte göra mig av med dom för dom är så bekväma och har varit med så många år. Jag blir nog tvungen att kasta dom ändå snart.

När vi åkte hem från Venedig i nyår fick jag emellertid en ny syn på mina gamla trotjänare. Under en liten fönstershopping bland de exklusiva boutiquerna vid Lago di Garda hittade jag mina jeans till det överkomliga priset av 400 euro. På dockan bredvid hängde mina målarbyxor och dom kostade 500 euro, med färg och allt. Denna insikt om vilka dyrgripar jag var nära att kasta bort fick tankarna att vandra i mitt huvud.

En av mina yrkessjukdomar är att jag normalt sett är ganska analytisk och strukturerad i mina tanker, men den här gången fick jag ingen ordning på tankarna. Det bara surrade av de mest absurda associationer och frågor som så ofta sker när de intryck man får ar så surrealistiska att normala tankemönster inte duger längre.

Första tankarna är färgade av avsky för människans dumhet: "Vem betalar nästan fem tusen svenska kronor för ett par nedsölade och utslitna jeans" - och varför gör man det? Nästa steg i tankebanorna är: "Vem i herrans namn designar utslitna och färgfläckade jeans, och varför? Så kommer tankarna i snabb följd: "Hur dumma får folk vara?" Hur fantasilösa får modedesigners vara?. Sedan kommer de mer moraliskt färgade frågorna: "Är det inte ett oerhört hån mot dom som inte har livets nödtorft att göra deras vardagsmisär till exklusivt mode?"

Sedan försöker man se det från den humoristiska sidan. Vad händer när någon nästa år kommer på att min barndoms mest pinsamma byxor, de mörkblå rejäla jeansen med gula sömmar från Algots från Borås, blir högsta mode. Kommer samma modejournalister höja detta nya geniala mode till skyarna och föraktfullt fnysa åt alla sandblästrade jeans för tusentals kronor från förra året och kommer alla fåntrattar att snabbt hänga med och se ut som "Vi på Saltkråkan." Kommer Susanne Ljung att ha en speciell temaupplaga av programmet Stiiil på bästa sändningstid på lördagsmorgonen om det nya fantastiskt vågade jeansmodet? Nu tror jag inte att det är så lång borta eftersom inredning från 50-talet är högsta mode bland yngre idag och jag har redan sett tendenser till detta nya återanvända jeansmode i butikerna. Jag har inget emot den gamla Rockabillymusiken, men modet får gärna de unga ha för sig själva.

Jag har emellertid inte lyckats komma till något beslut om mina numera uppgraderade trotjänare och inte heller om mina målarbyxor. Troligen kommer dom ändå att kasseras.

Så här resonerar jag: Först och främst så är inte normalt slitna jeans lika moderiktiga som designerslita jeans. Jag är helt säker på att en expert ser skillnad på ett par äkta sandblästrade och designnedsölade jeans från Prada och mina fuskslitna och fusksmutsade även utan att titta på firmamärket. Dessutom tror jag att slitna jeans måste sitta på personer under en viss ålder för att vara moderiktiga. Även om jag köper Pradajeans för 5000 spänn så kommer jag bara att se ut som en gammal gubbe som inte ens kan hålla sig hel och ren och det vill man ju inte råka ut för.

Inte lär det väl bli bättre om jag hänger på Algotsmodet när det lanseras. Då kommer jag bara att se ut som någon som stannat i den mentala utvecklingen vid 8 års ålder, men blivit tunnhårigare och rundare om magen.

Alla vill vara bra på något

2012-02-02T11:59:00.001+01:00

Debatten i Sverige om skolan är evig. För lite mer än två och ett halvt år sedan skrev jag om mina erfarenheter som elev på 50-talet och det oprovocerade våld som eleverna utsattes för från lärarnas sida. Jag tänker nu berätta om mina första erfarenheter från andra sidan av en kateder.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte har någon som helst formell pedagogisk utbildning. Jag har trots det fuskat som undervisare både inom grundskolan, på zigenarskola, på högskola och inom vuxenutbildning under delar av mitt liv. Jag har dessutom publicerat pedagogiska texter tillsammans med och föreläst på Lärarhögskolan i Stockholm, men skulle inte anses vara kompetent att få en tjänst i den svenska grundskolan eller gymnasieskolan enligt de regler man idag förespråkar. Detta är viktigt som bakgrund till min min berättelse och amatörmässiga betraktelser i följande text.

Mitt första vikariat som lärare fick jag i Charlottenberg i Värmland. Jag fick ansvar för undervisningen i teckning på högstadiet samt blev klassföreståndare för en klass i sista året på den sk. teknisk praktiska linjen - ett betungande ansvar för en 19-åring. Jag förstod nog inte riktigt vad "tekniskt praktisk" inriktning innebar, men insåg snart att det hade mindre att göra med fallenhet för tekniskt praktiska ämnen än att eleverna av olika skäl inte hade lika lätt som andra att tillgodogöra sig den gängse undervisningen. Numera klassificeras eleverna i detalj för att sätta in dom i olika grupper och kanske ge stöd. På den tiden var det inte så noga - någon av eleverna var dyslektiker, någon kanske inte var lika mogen som de andra, någon hade lite svårt att koncentrera sig och åter någon kanske hade svårigheter i livet som gjorde att skolan fick komma i andra hand. För många av dom hägrade den dag då dom slapp skolan och kunde gå ut och tjäna pengar eller arbeta med familjen på gården.

Gemensamt för alla mina elever var emellertid att dom var väldigt trevliga och intressanta personer och vi hade mycket kul tillsammans. I början blev det kanske inte så mycket till undervisning eftersom alla hade så olika förutsättningar och ambitioner och ofta motarbetade varandras möjlighet att ta till sig det jag försökte förmedla. Så måste dom ju testa vikarien också. Det blev med andra ord lite busigt och okontrollerat ibland, vilket dom som så gärna ville lära sig och behövde lugn och ro led av.

Outbildad som jag var "förföll jag då till eget kunnande" och tänkte tillbaka på min egen skoltid, som ju inte var så långt tillbaka i tiden. Jag kom fram till två viktiga saker - att alla ville vara bra på något och få erkännande för det, samt att alla tycker om att tävla och i synnerhet att vinna. Från den stunden blev alla lektioner led i olika tävlingsmoment där vinnare korades i olika grenar som matematik, stavning, historia osv. Varje fredag var det prisutdelning och priserna var enorma bilder av popgrupper ur den populära tidningen Bildjournalen. Jag hade fått dom av min yngre bror. Det svåra var att utforma tävlingarna så att alla eleverna vann någon gren. Visst fick jag ha grenar som gick något utanför läroplanen ibland, som kunskap om motorcyklar och mopeder, men det gick att få till det. Jag hade problem med en elev som hade lite svårt att hävda sig i de mer intellektuella tävlingarna, men han var stor och stark. Således fick varje vecka avslutas med någon kraftsport, som armbrytning, fingerkrok eller liknande - hoppas gymnastikläraren ursäktar intrånget.

Förutom att det här är en nostalgitripp så undrar jag ibland hur livet blivit för mina första elever. Nog vore det roligt att träffa någon av dom idag. Den andra tanken är hur viktigt det är för alla människor, särkilt när man är ung, att vara bra på något och få erkännande för det. Betyg i skolan kan vara ett sätt att ge erkännande, men det kan också vara ett sätt att trycka ned om det används på fel sätt. Kanske skulle man i skolan idag koncentrera sig mer på elevernas starka sidor och sätta betyg på hur dessa sidor utvecklats, snarare än att avskilja elever utifrån deras tillkortakommanden.

"Att förfalla till eget kunnande" är ett motsägelsefullt uttryck som myntats av min gode vän och kollega T. Engström som beteckning på att man, i avsaknad av utbildning, lätt hittar på egna teorier som kan vara riktigt tokiga, men som ibland, mer av tur än av skicklighet, leder en rätt.

Sarkozy - en ovanlig politiker

2012-01-31T23:00:00.004+01:00

Sarkozy är en väldigt ovanlig politiker. Dom flesta politiker agerar utifrån ambitionen att dom skall sitta kvar för evigt, vilket gör att dom aldrig kan genomföra något som retar väljarna. Sarkozy verkar strunta fullständigt i detta och är väl medveten om att han förmodligen kommer att förlora nästa presidentval.

Han har genomfört ett antal reformer som ingen fransk president vågat göra tidigare. Han har avskaffat några lagar från Napoleontiden som lämnat änkor på bar backe när deras män dör, han har gått emot de absolut absurda regler som gör att offentligt anställda kan gå i pension vid 50-55 års ålder och han vill skära ned i det offentliga slöseriet, vilket har gjort honom till hatobjekt nummer ett bland fackföreningarna.

Allt detta har bäddat för socialisterna som lovar att alla skall få mer av allt till skillnad mot Sarkozy som varnar för att Frankrike kan bli ett nytt Grekland om man inte agerar ansvarsfullt och sparar. Inte ger det honom några popularitetspoäng inte. Även om man inte gillar allt Sarkozy tar sig för måste man beundra en politiker som inte bryr sig ett dugg om att bli populär utan envist gör det han anser vara rätt, även om det kommer att kosta honom presidentposten. Nog skulle vi behöva fler sådana politiker?

En glädjande sak är att fransk lag säger att man måste ha stöd av 500 borgmästare för att få kandidera som president. Marine Le Pen verkar inte lyckas med detta, vilket är en god sak. Många skulle nog rösta på henne om hon fick kandidera.

En motsträvig kropp

2012-01-30T14:41:00.001+01:00

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

En så'n födelsedag

2012-01-25T19:31:00.000+01:00

En sådan fantastisk födelsedag - min frus alltså! Allt har följt de invanda traditionerna med ett glas champagne på sängen på morgonen och sedan har telefonen ringt hela dagen och när vi kom hem efter den traditionsenliga lunchen med våra äldsta franska vänner var telefonsvararen full av grattis. Klockan ett var det dags för lunch.

I år valde vi den restaurang i Narbonne som vi gillar bäst - Le Petit Comptoir. De har ett kök mitt emellan modern gastronomi och traditionellt kök och det passar alla. Det blev en avsmakningsmeny med 6 rätter som alla var perfekta. Det började med en liten soppa på endiver och foie gras tätt följt av pilgrimsmusslor på en bädd av mjukkokta strimlor av selleri med tryffel i en bechamel. Sedan fick vi lättstekt foie gras med en väldigt god kål- och morotsanrättning. Fiskrätten var en gös kokt i rödvin, med en bit rökt fläsk och svartrot till och sedan fick vi en anrättning med rosastekt lammkött. Avslutningen blev en osttallrik och sedan en variation på tiramisu formad som en korg av vit choklad, med handtag av mörk choklad och smaksatt med citron. Mycket fantasifullt och gott. Det där blev visst 7 rätter om man räknar. Med två flaskor vin och kaffe gick hela kalaset på 280 euro för fem personer. Det är emellertid bra utdelning på pengarna för om man bjuder på det på sin egen födelsedag kan man ju kassera in fyra ytterligare sådana middagar när de andra fyller år.

Efter lunchen som höll på till efter klockan tre tog vi en promenad i Narbonne där massor av folk var ute och satt och solade sig på serveringarna. Inte att undra på eftersom det var 20 grader varmt. Vi tog faktiskt ned taket på bilen när vi åkte hem. Det var första gången i år. På hemvägen kunde vi glädjande nog se några mandelträd som hade några grenar utslagna med blommor på bar kvist.

När jag skriver det här vid sjutiden på kvällen är jag fortfarande mätt så det blir på sin höjd ett par bitar ost och resten av den halvflaska champagnen som vi öppnade i morse. Nu är det min tur nästa gång, men innan dess blir det en bonusfest när vännen Eva kommer hit när hon fyller i februari.

Ironi borde inte få existera!

2012-01-24T16:43:00.000+01:00

"Håhåjaja - ibland blir man lite trött", som min son sa i yngre år när jag var särdeles hopplös. Att använda ironi på Internet är inte oproblematiskt. Om det beror på att människor har svårt att förstå ironi eller att det som ibland skrivs på Internet är så grovt att begreppet ironi förlorar sin betydelse vet jag inte. Med glädje kan jag konstatera att alla mina läsare av den här bloggen, med undantag av en person för några år sedan, har en osviklig känsla för ironins subtilare nyanser.

Som ni knappast kan ha missat så ägnar jag mig en del åt släktforskning och skriver en blogg till hjälp för nybörjare. Jag har också startat en grupp på Facebook där nybörjare och även erfarna snabbt får hjälp när dom kör fast i sin forskning. På mina släktforskarsidor lägger jag mig vinn om att aldrig vara ironisk eller sarkastisk, eftersom det kan, som vi säger i Bergslagen "ta hus i h-vete".

Det finns en utmärkt grupp som Lasse E. har startat som behandlar dom som har anor i Bergslagen. Nyligen utökade han denna grupp så den nu omfattar även personer med sina rötter i Lindesberg, Ljusnarsberg och Skinskatteberg, vilket var en populär åtgärd. Ungefär samtidigt kom en blänkare från en annan grupp som jag är medlem i som behandlar valloner. Där har det under några månader bedrivits en hatfylld pajkastning mellan ättlingar till valloner och flamländare. Diskussionen har initierats av en person som kallar sig Benedictus av Flandern som väl skulle kunna förbigås som en tokstolle, men Vallonerna har varit mer än villiga att ta upp den kastade handsken och otidigheter har haglat mellan kontrahenterna under månader nu.

Jag frångick mina vanor och tyckte att den seriösa tonen, som nästan alltid annars finns bland släktforskare, kunde må bra av att livas upp lite så jag skrev följande lilla text i Lasses grupp med åtföljande länk till den pajkastande gruppen:

"Jag vill bara göra Lasse uppmärksam på hur otidsenlig han är när han inte bara bjuder in Ljusnarsbergare utan också Skinskattebergare till gruppen. Var skall detta sluta - kanske vi snart får se Norabor i gruppen, men då lämnar väl Lindeborna sällskapet. Nej läs och begrunda och se hur man behandlar andra raser ute i Europa. (LÄNK)

Jag hade bara hunnit vända mig om innan den första protesterna kom och kommentarer om hur viktigt det var att alla skall få vara med och hur tokiga mina åsikter var. Visserligen fanns det dom som nog trodde att det var ironi, men "man bör ju vara försiktig med det för det är ju så svårt". Nu reagerade jag snabbt och skrev att jag på intet sätt hade något emot folk från Skinskatteberg (jag känner inte ens någon från Skinskatteberg vad jag vet) och inte heller stod bakom de horribla åsikterna som framfördes av valloner och flamländare i den gruppen. Jag påpekade också att det faktiskt var ironiskt skrivet för att framhålla skillnaden på de två gruperna. Man skulle ju tycka att det borde göra slut på indignationen, men döm om min förvåning när diskussionen fortsatte om huruvida man över huvud taget borde använda ironi på nätet. Dessutom kände man ju inte mig, "så man kan ju aldrig veta". Den mest kränkta personen undertecknade alla sina inlägg med fyra hjärtan i rad.

Sanningen att säga var det några läsare som fann ett visst underhållningsvärde i tråden och Gillade mina klargöranden och dessutom blev det ju ett uppslag till den här bloggen. En liten undran bara - varför är man så snabb att förutsätta att andra har onda eller skumma avsikter? Det borde väl rimligtvis vara normalt att man undrar lite grand om det är på allvar eller ironiskt och om man är osäker kan man ju ganska enkelt undersöka vem som skrivit genom att klicka på personens namn och på så sätt få vägledning huruvida det är en rättshaverist eller en seriös person.

Jag vet inte riktigt hur mina associationer fungerar, men jag kommer osökt att tänka på Lars Hillersbergs underbara bild från studentrevolternas tid då en överviktig skånsk poliskonstapel står och bankar på en späd yngling med batong. Ynglingen: "Men snälla konstapeln, jag är ju antikommunist". Konstapels, på bred skånska: "Jag ger väl fan vad slags kommunist du är".

Det här inlägget saknar länkar och namnen på källorna är lätt anonymiserade för att ni inte skall kunna identifiera kontrahenterna. Jag vill inte peka ut någon, bara diskutera en företeelse.

Bilden ovan är lånad av familjen Persson-Åsenius blogg, som tydligen framställt den själv med Photoshop.

Är det en merit att göra bort sig och vara okunnig?

2012-01-23T16:59:00.000+01:00

Från en utländsk horisont ter sig Sverige väldigt speciellt ibland. De franska socialdemokraterna valde en ny ledare för inte så länge sedan. Det var en strid på kniven mellan de otaliga kandidater som ville leda partiet och som hoppades bli landet ledare i nästa val. Trots att socialisterna inte var annat än ett oppositionsparti kunde man följa kampen i offentliga debatter i radio och TV. Alla partimedlemmar kunde sedan delta i valet av ordförande genom ett landsomfattande val. Även om man inte var medlem tidigare kunde varje fransman som ville, lösa ett medlemskap i partiet och därmed lägga sin röst. Många fransmän kritiserade att man var tvungen att vara medlem av partiet för att få delta i valet. Det fanns ju ändå risk/möjlighet att det var landets näste president som utsågs. Kampen var hård och de olika kandidaternas företräden ventilerades och deras kunskaper och förmågor diskuterades offentligt.

I Sverige vill ingen bli ordförande för det parti man vigt sitt liv åt och som i trekvarts sekel dominerat svensk ploitik. Alla säger nej när dom blir tillfrågade numera, för att sedan efter massor av trugande "ställa upp för partiet" i slutändan och dom som inte blev tillräckligt trugade och missade att få den post som dom påstod sig inte vilja ha blir sura och försöker på alla sätt motarbeta den som blev vald. Det är ju självklart att man inte kan ha en öppen process, som i Frankrike, eftersom det inte finns några kandidater i Sverige.

Mona Sahlin var den som "ställde upp" när alla andra kvinnor sa nej och det var ju inget drömläge för en ledare direkt. Håkan Juholt blev utsedd, jag säger inte vald, på något sätt och på grunder, som ingen verkar kunna redogöra för. Hur det nu är med mediadrev, krypskytte, intern maktkamp och mycket annat som lett fram till hans avgång så är det ändå märkligt att det är så många som i radions P1 framhåller hans egen oskuld för det skedda och hans stora duglighet.

Förfärande många framhåller hans vanlighet som den största kvalitén. Att han inte är påläst, att han gör bort sig, säger grodor och att han inte är särskilt utbildad anses vara berömvärda egenskaper för att leda Sverige. "Han är som vi andra och ingen akademiker", som någon sa. Att det med den kravlistan skall vara så svårt att finna lämpliga kandidater förefaller märkligt. Är alla socialdemokrater alltför kunniga, intellektuella och omdömesgilla för att komma ifråga?

Nu är ju inte det något nytt i svensk politik. Torbjörn Fälldin var ett exempel på samma sak och Gudrun Schymans popularitet ökade för varje gång hon gjorde bort sig. Det framhålls ofta att både Sträng, Per-Albin och andra började sina banor som "vanligt folk". Nu var det ju inte så lång tid som dom var "vanliga" utan absorberades ganska snabbt av arbetarrörelseeliten och fjärmade sig ganska ordentligt från "dom vanliga". Troligen var dom emellertid både dugliga och intellektuella, men hade klokheten att dölja det bakom en anspråkslös fasad.

Att det skulle vara ett problem inom svensk politik att företrädarna är för kunniga och allför utbildade har jag emellertid svårt att förstå. Inte har dom flesta fått sina positioner på intellektuella meriter eller kunnighet inom sitt område. Karriären har ju ofta börjat med att dom har en far eller farfar som var stor inom partiet och sedan har dom vandrat upp genom partihierarkien steg för steg från scouterna, via ungdomsförbund och hela tiden haft lagom rumsrena åsikter som inte avviker alltför mycket från partilinjen och en god förmåga att byta åsikt när så påkallas. Att några gjort ett kort gästspel på någon högskola får väl mest ses som dekoration i meritförteckningen.

Om man berättar för människor i Frankrike att det är en merit i Sverige att inte vara utbildad och att göra bort sig så tror dom att man skojar - om det inte gäller äktenskapsbrott förstås för det är inte att göra bort sig i Frankrike. Troligen är Sverige ensamma om sin inställning till kompetens och troligen är det bara en svenska statsministerkandidat som kan sätta upp oegentligheter och tavlor på sin meritlista - det kan ju inte ens kungen göra längre. Vi kan ju föreställa oss hur glada vi skulle bli om våra lärare, kirurger eller busschaufförer skulle berömmas för att dom gör mänskliga misstag precis som "vanligt folk".

Då är det andra takter i USA där republikanerna skall välja presidentkandidat. Där är det ingen som tackar nej inte och inte döljer man urvalsprocessen i sammanträdesrummen heller. Där tar tokigheterna sig helt andra former. Man undrar lite hur republikanerna tänker när man smutskastar varandra på det grövsta, partikamrater emellan, under urvalskampanjen. Jag menar - en av dom skall ju bli republikanernas presidentkandidat. Tror man att all skit man gräver fram och alla lögner man fabricerar är glömt då, eller kanske man kan sälja det till Obama. Då kanske det är bättre, som i Sverige, där man talar och läcker skit till media bakom ryggen och sedan låtsas att folk kastar in handduken av fritt val i slutändan.

Var och en sin egen professor

2012-01-22T21:49:00.000+01:00

Nina Björk talade i sin krönika på Godmorgon världen i morse om hur trött hon var på alla känslor som människor framhåller i alla situationer. "Jag känner att ..." ,"Jag uppfattar det som ..." eller "Jag upplever det som ..." har blivit det man tar till istället för att veta, i stället för att beskriva hur det faktiskt var, menade Nina Björk. Jag håller fullständigt med henne om detta.

Rent vetenskapligt har det länge funnits en stark konflikt mellan vad man kallar postmodern kunskapsuppfattning och traditionell vetenskaplig kunskapsuppfattning. En av de mest välartikulerade motståndarna till den postmoderna kunskapsuppfattningen är författaren, läkaren och ledamoten av Kungliga vetenskapsakademin PC Jersild.

Det finns ett visst mått av intolerans i denna kritik mot mer undersökande och tvärvetenskapliga sätt att söka kunskap, men det kan man diskutera sakligt och lära en del av. Då är de populistiska yttringarna av den postmoderna kunskapsuppfattningen, som Nina Björk talade om, ett betydligt större hot. Förenklat kan man säga att man kan hävda vad för tokigheter som helst och kräva att tas på allvar om man hänvisar till att "Man upplevde situationen så". Hur verkligheten ser ut har ingen betydelse. Om någon påpekar att det faktiskt inte alls var så som "personen upplever det" eller "känner", blir personen djupt kränkt och undrar varför hans/hennes uppfattning inte är lika mycket värd som kritikerns.

Jag observerade detta mer och mer som lärare på Chalmers under 80- och 90-talen. Eleverna kunde då hävda uppfattningar som bevisligen var helt felaktiga som argument för sina lösningar och när felaktigheterna påpekades blev de djupt kränkta och ansåg sig påhoppade. Likaså kunde de i sina uppsatser använda andras resultat, eller sådant man läst i litteraturen eller på nätet utan att på något sätt ange sina källor som ju är ett oavvisligt krav i akademia. När man påpekade det för dom fick man svaret att visst hade dom kopierat andras arbete, men kunskapen var ju inte märkvärdigare än att dom hade kunnat komma på det själv, så varför ge någon annan erkännande.

Det beklämmande är att denna lättsinnighet, där man snarare hävdar det som är bekvämt och lämpligt än det som är korrekt sprider sig även till det offentliga livet och vetenskapsvärlden.

Kanske borde ett nytryck av Axel Wallengrens klassika "En hvar sin egen professor" göras där han förmedlar allt mänskligt vetande under pseudonymen Falstaff Fakir.

I sällskapslivet kan de här känslorna bli än mer problematiska. Man ser mer och mer att människor utgår från sin egen bild av vad som sker eller sägs och reagerar utifrån detta utan att intressera sig för hur det faktiskt gick till. Jovisst finns det visst utrymme för tolkningar i sociala sammanhang, men vissa saker har ju faktiskt hänt - eller inte, vissa saker har sagts - eller inte och vissa bevekelsegrunder existerar - eller inte. Att man i förstone reagerar på det man, grundat på sin egen känsla och självbild, känner är ju mänskligt, men när de övrig aktörerna unisont påpekar att något missförstånd skett kan det ju vara lämpligt att lyssna på detta och inte känna sig kränkt över att ens känsla inte var helt riktig eller till och med saknade grund. Att vara kränkt är ju ingen mänsklig rättighet i alla lägen.

Så något delvis annat. Angående kryssningsolyckan i Italien intervjuades forskaren Sonja Forward vid VTI om den mänskliga faktorn som orsak till många olyckor. Hon hade speciellt studerat trafik och funnit att bättre utbildning faktiskt inte minskade olyckor orsakade av den mänskliga faktorn. Det var främst risktagande och övertro på sin egen förmåga att reda upp kritiska situationer i trafiken som är orsaken och där kunde faktiskt bättre utbildning ha motsatt effekt.

Den kvinnliga intervjuaren kom givetvis med den obligatoriska frågan om det inte främst var män som hade ett sådant beteende. Dr Forward pekade då på att det faktiskt i allt högre grad förekom även bland kvinnor, som ville visa sig kompetenta och dugliga. Slutsatsen från intervjuaren var då att kvinnorna antog ett manligt beteende. Nog är det underligt att alla dåliga beteenden klumpas ihop som manliga och bra beteenden klumpas ihop som kvinnliga, oavsett vem som hänger sig åt dom. Är inte ett sådant resonemang djupt diskriminerande? Som jag påpekat förrut - byt ut könstillhörighet mot, ras, religion, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller något annat särskiljande så får nu höra hur det låter.

Om man jämför svenska och fransk trafik så kan man bara konstatera att franska kvinnor och även äldre kvinnor uppenbarligen är mycket mer emanciperade än de svenska att döma av trafikbeteendet.

Det finns ingen ursäkt!

2012-01-21T15:22:00.000+01:00

Vi minns idag Fadime Sahindals död. Sveriges Radio hade ett minnesprogram av den anledningen. Som ett led i detta sände man en radioteater som beskrev ett liknande livsöde som Fadimes. Jag kunde bara höra påannonsen för att få nog och stänga av radion. Kanske jag är orättvis, men jag blev så upprörd när man presenterade programmet med påståendet att alla inblandade var offer i detta hemska dåd. Eftersom jag följer den politiskt korrekta diskussionen i Sverige om sådana här frågor vet jag ganska väl vad det är för argument som torgförs.

Jag kan inte acceptera att fäder och bröder som aktivt mördar eller driver sina döttrar i döden är offer. Jag kan inte heller acceptera att mödrar som stillatigande ser på när det här händer är offer. På vilket sätt är dessa människor offer? Dom gör det dom gör av fri vilja och med berått mod, med enda syfte att bevara en heder som dom förlorar omedelbart när dom begått sitt mord.

Hur resonerar då den politiskt korrekte person som anser att alla inblandade är offer? För det första frånhänder man de inblandade allt personligt ansvar och eget tänkande, vilket är oerhört nedlåtande. Man skyller på att de inblandade är offer för sin kultur och religion. Till nöds skulle jag kunna förstå ett sådant resonemang om familjen bott kvar i en lite kurdisk by isolerad från alla andra intryck, men så är ju inte fallet. Jag skulle också till nöds förstå det om det vore fundamentalistiska människor, analfabeter och resurssvaga. Nu är det ju inte så. De här familjerna har haft tillräckligt mycket framåtanda och kunskap för att göra vad många svenska idag inte skulle våga - fly till ett annat land och en annan kultur. De är heller knappast offer för tradition och överhöghet i sina sinnen eftersom dom haft förmågan att opponera sig och tänka tillräckligt självständigt för att fly till en så främmande och för dom underlig kultur som den svenska.

Under rådande omständigheter kan jag inte se på vilket sätt det finns några andra offer än Fadime och hennes medsystrar. Alla andra inblandade har gjort vad de gjort eller blundat för det man blundat för av egen fri vilja. Dessutom har man gjort det väl medveten om att man bryter mot såväl lagar som moraliska värderingar i det land man bor i. Några ursäkter för detta finns inte och de moralrelativistiska förklaringarna håller inte vid granskning.

Att ursäkta sådana handlingar genom att påstå att alla inblandade är offer, som så ofta görs i debatten, underlättar bara för fortsatt våld och, som jag skrev tidigare, det är djupt kränkande mot människor att inte anse att dom kan ansvara för sina handlingar och stå till svars för vad dom gör. Inte menar väl de välmenande debattörerna att utomeuropeiska invandrare har sämre förmåga till självständigt tänkande, förmågan att förstå sammanhang och analys av sin situation än vi européer?

I och för sig kan jag på ett mer principiell nivå förstå att politiskt korrekta personer kan känna igen sig eftersom, att i varje läge, förespråka det som är politiskt korrekt är ett exempel på det man visar förståelse för. Att i allt ha politiskt korrekta åsikter om smått och stort är ju ett bra exempel på att vara offer för sin kultur och att avstå från eget tänkande. Kanske man själv ser det som att man är utsatt från ett kulturellt tryck att alltid hålla reda på vad man skall tycka oavsett vad ens eget intellekt och moral indikerar. Kanske dom som ursäktar Fadimes bödlar ber för sin sjuka mor, om det i framtiden visar sig att en del åsikter dom känner sig tvingade att ha inte var så lyckade?

De kära franska hantverkarna

2012-01-20T14:20:00.000+01:00

Det knackar på dörren och utanför står en av våra hantverkare iförd basker al la Toulouse Lautrec. Jean-Claude är en tusenkonstnär som hantverkare. Han behärskar det mesta - måleri, snickeri, kakelsättning, murning, golvläggning, el, VVS och dessutom är han i grunden "ebeniste", som innebär att han är möbelsnickare. Skulle han bli bet kallar han på brodern Christian, som är murare eller storebror Bernard som anses vara traktens bästa möbelsnickare och dessutom en god vän till oss. Vi har använt dom alla för att renovera vårt hus.

Det är fantastiskt att se hur han arbetar. Första halvdagen går åt till att täcka allt så det inte skall bli någon städning efteråt. Jo - det är faktiskt sant, franska hantverkare städar efter sig. Han gör täckningen så oerhört noggrant. Jag lade speciellt märke till att han lade ut en filt på golvet till det rum där han arbetade så att inget damm skulle följa med under skosulorna ut i huset i övrigt.

Hans planering av arbetet är också imponerande. Han vet exakt hur han skall lägga upp arbetet så han kan utnyttja torktider för att göra annat. Utan någon som helst stress flyter arbetet på i en snabb takt. Det är ju alltid något extra man kommer på under arbetets gång, men det har aldrig hänt att det kostar extra. Dessutom kostar arbetet exakt det som han har angivit på kostnadsförslaget - inte ett öre mer.

Vi kanske har haft tur, men vi är oerhört nöjda med franska hantverkare. Dom är skickliga, men framför all noggranna och trevliga och, jämfört med vad vi är vana vid från Sverige, väldigt billiga. Dom flesta hantverkare här är enmansföretagare med sk. microföretag som innebär mycket mindre byråkrati. Dessutom är det det normala sättet att arbeta som hantverkare i Frankrike så dom ser sig snarare som arbetare än som direktörer i eget företag. Här finns inga flotta SUVar som tjänstebilar utan bara en specialinredd skåpbil. Pengar vid sidan om är också väldigt sällsynt och om det förekommer så gäller det inte arbete utan material.

Nu har inte alla våra vänner haft samma tur. Våra amerikanska vänner har anlitat en holländare av språkförståelseskäl och det har inte imponerat på mig. Där har det fungerat lite som de värsta skrönorna om franska hantverkare hävdar att det går till.

Bjud inte en bloggare på middag i framtiden

2012-01-17T22:42:00.001+01:00

Vi bloggare är ju lite egotrippade och vill gärna att våra texter skall läsas och gärna bevaras. Nu är det ju lite svårt att läsa en blogg eftersom den presenteras bit för bit. Jag tror att väldigt få läser gamla texter på bloggen fast det finns så mycket bra att läsa där - tycker åtminstone vi själva.

Nog är många av oss författare-wanna-be, men vi kanske saknar lite av talangen och fantasin för detta. Och inte skriver vi deckare heller.

Jag har funnit lösningen på det. Vi bloggare kan nu bli de författare vi önskar att vi vore, men inte riktig har förmågan till. Nu kan vi trycka våra bloggar, Twitterflöden, Facebookvisdom och mycket annat i en riktig bok till en rimlig kostnad. Nu får släkt och vänner se upp för nästa jul och nästa födelsedag får dom våra filosofiska utgjutelser inbundna i en snygg bok. Akta er för att bjuda in oss på middag för i fortsättningen kommer vi inte att ha med oss blommer eller rödvin utan en bok, som ni förväntas läsa och säga något uppskattande om.

Egentligen har jag letat efter den här lösningen för min andra hobby som är släktforskning. Den kan ni läsa om på min andra blogg Släktforskning för noviser - nu fick jag det sagt! Det är nämligen väldigt svårt att finna någon som är beredd att trycka och binda ett fåtal exemplar av en släktbok. Det är en tjänst jag har letat efter i åratal och nu funnit. Tjänsten heter Blog2Print, men har en sidotjänst som heter everything2print som kan omvandla snart sagt allt man producerar till en bok.

Jag ser redan fram emot att få packa upp min första släktbok när den kommer med posten. Kanske jag trycker upp mina bloggar också så se upp - man kan aldrig veta vad jag överraskar med.

Man kan inte "outsourca" sitt ansvar

2012-01-14T23:38:00.001+01:00

Polisen och Skatteverket gjorde razzia hos en underleverantör till statliga SJ, arbetarrörelseägda Coop, Lidl, delvis statliga SAS i går. Svenska kommuner upphandlar åldringsvård som bedrivs under former som bara kan beskrivas som skamliga.

Dessa företeelser förekommer under den paraply av åtgärder som med ett utländskt ord kallas Facilities Management. Kort betyder det att man försöker organisera sin verksamhet på ett så effektivt sätt som möjligt genom att koncentrera sig på det som är företagets huvudverksamhet och ta hjälp av andra företag, som är bättre skickade, för att utföra sidotjänster och sådant som inte direkt är avgörande för det egna företagets kvalitet och goda ryckte. Så är det tänkt och så agerar de företag som vet vad dom gör och har personer med en adekvat utbildning inom området.

Ett av de redskap man använder inom Facilities Management är således att använda underleverantörer. Det är det man envisas med att kalla "outsourcing". Det är absolut inget fel att använda en kunnig underleverantör för olika sidoverksamheter i ett företag. Det gör ofta att man kan koncentrera sina resurser på det som är viktigast och det man kan bäst. Faran är om man inte vet vad man bör lämna till underleverantörer och vad man bör behålla själv eller om man upphandlar oseriösa företag på felaktiga grunder, som man sedan inte kontrollerar fortlöpande.

Tumregeln är att man aldrig kan lämna ifrån sig sitt ansvar för något man levererar från sitt företag. Man bör inte heller lämna ifrån sig ansvar för sin kvalitet och goda ryckte. Man bör aldrig lämna ifrån sig sådant som hör till verksamhetens huvuduppgift, sk. kärnverksamhet. Ändå gör man ständigt detta, troligen av okunskap om vad som verkligen är företagets huvudverksamhet. Nu tror ni jag överdriver, men en av de svåraste frågor att svara på för företag är faktiskt vad deras huvudverksamhet är. Förfärande många tror faktiskt att det är att tjäna pengar till aktieägarna.

Om man lämnar olika verksamheter till underleverantörer måste man ha full kontroll på under vilka förhållanden och med vilken kvalitet dessa underleverantörer arbetar. Man kan aldrig som SAS, Coop, SJ, Lidl och Sveriges kommuner avsvära sig ansvar för något led i produktionen genom att hänvisa till att man har ett avtal som föreskriver hur det skall gå till. Det företag som är anvarig för slutprodukten måste ta sitt fulla ansvar och kontrollera att det som avtalats överensstämmer med verkligheten. Hela ansvaret gentemot slutkunden faller på den som köper upp underleverantörerna - inget annat är acceptabelt.

Ofta har man också använt sig av konsulter/underleverantörer för att författa de avtal som man tror skall säkra kvalitén. Det kan vara rena affärsavtal eller som i offentlig sektor upphandlingsunderlag för offentlig upphandling. Man kan inte se det på annat sätt än att dessa konsulter har misslyckats med det de anlitats för när det blir så fel som i fallet Carema eller salladsfabriken i Jordbro.

Jag skriver detta i egenskap av fd. professor och ansvarig för utbildningen i Facilities Management vid Chalmers och som fd. gästprofessor i samma ämne vid Hong Kong Polytechnic University.

Vilket samtal vill vi ha i samhället?

2012-01-08T13:34:00.000+01:00

Jag tycker mig se två olika typer av samtal mellan människor idag. Låt oss kalla det dialog och debatt. I sina bästa former är samtal mellan människor det som ökar förståelsen, ökar kunskapen och berikar våra liv. I sina sämsta former understödjer samtalen intolerans, fundamentalism och enfald.

Dialogen mellan människor gör att man vidgar sina perspektiv - man ökar sin insikt om sakernas tillstånd. I en dialog utgår människor ofta från sina begränsade uppfattningar om hur saker förhåller sig, men under samtalets gång får man insikt om hur andra ser på samma frågeställning och ens totala bild av frågan vidgas och man lär sig nya saker. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med om alla de synpunkter som de andra har eller ens gilla dom, men man vet ändå att de finns och de påverkar mitt eget ställningstagande. I några fall kanske jag förändrar min egen uppfattning om frågan, men i många fall gör mötet med de andras åsikter att jag söker ny kunskap och skärper min egen ståndpunkt i förhållande till de andra i samtalet.

I det man kan kalla den vetenskapliga dialogen tjänar samtalet till att söka större insikt och mer korrekta svar på de gemensamma frågorna. Samtalet och kunskapsutbytet tjänar till att förstå problemställningen och finna svagheter i den tidigare resonemangen och slutsatserna.

I dialog om existentiella frågor där värderingar, tro och moraliska frågor samtalas om kan man inte vänta sig att finna svar som är riktiga eller felaktiga. Där gäller det då att förstå hur andra kan se på samma frågor på ett så helt olikt det sätt jag gör och i möjligaste mån respektera detta, men inte heller det är ju alltid möjligt. Dialogen kännetecknas dock alltid av att man lyssnar till andra och försöker tolka deras synpunkter så ärligt som möjligt utan att förvanska vad dom egentligen försöker förmedla.

Debatter mellan människor har ett helt annat syfte. Här gäller det att utifrån redan förutbestämda åsikter argumentera för den egna åsikten till varje pris. I detta samtal försöker debattörerna efter bästa förmåga misstolka varandra, pådyvla varandra icke önskade åsikter och undvika allt som kan framställa den andres åsikter som värda att lyssna till. Den andre är alltid, åtminstone under samtalet, en fiende i en debatt.

För att bli en bra debattör måste man åtminstone låtsas att man inte förstår något av vad den andre säger och att man inte är det minsta intresserad av de kunskaper som ligger bakom den andres ställningstagande. Kunskapsklimatet i en debattkultur är demagogiskt och det gäller att indoktrinera sig själv så gott det går genom att bortse från allt som talar mot det man bestämt sig för är rätt uppfattning.

Politiken är den främsta arenan där denna samtalsform frodas. Man blir ofta förvånad över hur oerhört fräcka politiker kan vara i sin demagogi när man helt bortser från fakta, eller att man för bara några månader sedan med samma fermitet hävdade motsatsen till vad man idag hävdar. Det politiska debatt klimatet har dock sina risker för visserligen kan man vinna några okunniga personer, som inte är insatta, för sin åsikt, men rimligtvis borde man väcka förakt hos lika många tänkande människor.

Det som är lite skrämmande är att det verkar som om dialogen får allt mindre plats i det civila samtalet mellan människor och trängs undan av den politiska debattstilen där det viktiga är att torva till sin motståndare. På många arenor som i radio/TV, tidningar och på Internet verkar det som om människor har glömt att samtal främst skall vara berikande och lärande, inte någon fotbollsturnering i division fyra där man skall vinna över den andre till varje pris.

Man får ibland en känsla av att ett samtal måste vara antagonistiskt för att vara intressant - för att sändas eller tryckas i medierna. Som en följd av detta uppfattas en annan åsikt automatiskt som antagonistisk och måste bekämpas även i det civila samtalet. Om någon har en annan värdering eller åsikt känner man sig kränkt och upplever att den andre är en fiende som nedvärderar mig. Många tror att det bara får finnas en åsikt eller ställningstagande åt gången. Att ändra uppfattning upplevs som ett nederlag, när det egentligen ofta är bevis på en ökad insikt. När man finns i cyberrymden, som jag gör, råkar man ganska ofta ut för att både bli okvädad och idiotförklarad om man framför åsikter eller bidrar med kunskaper som inte passar in i någon annans färdigstöpta uppfattning.

Att jag intresserar mig för dessa frågor beror på att jag ägnade mycket tid åt att utveckla hjälpmedel för dialog på den tiden jag gjorde nyttiga saker. För den som är intresserad finns det ett litet häfte som kan vara till hjälp om man vill underlätta dialog på exempelvis sin arbetsplats eller någon annanstans. Den får ni använda gratis.

Att äta ogräs - eller bränna, spruta, skyfla och gräva bort det

2012-01-06T10:41:00.000+01:00

En av mina absoluta favoriter bland franska förrätter är en traditionell sallad från Lyon. Vi har lärt oss den av våra vänner som bott och haft delikatessaffär där. Den är speciellt intressant för oss svenskar eftersom vi har outnyttjad närmast oändlig tillgång till den främsta råvaran, som i Frankrike är ganska dyr att köpa på torget och i grönsaksaffären.

Jag talar om sallad gjord på maskrosor. Våra vänner blev lyriska när dom såg det överflöd av maskrosor som fanns i vår trädgård i Sverige och kunde inte förstå att vi inte åt denna kulinariska höjdare.

Salladen består således av gulvita blad av maskros, en speciell dressing från Lyon, krämigt kokta ägghalvor, brödkrutonger samt stekta fläsktärningar. Dressingen är viktig och görs på följande sätt:

I en skål lägger man endera finhackad lök eller finhackad vitlök, Tillsätter en matsked fransk senap, en matsked olivolja, en matsked vinäger, salt och peppar. Man rör detta jämt med en träsked och tillsätter försiktigt vanlig olja under omröring tills man fått en tillräcklig mängd sås, som är lagom stark och lagom tjock i konsistensen. Gör den inte färdig alltför tidigt för den skär sig lätt. Den här såsen är ett litet underverk för den gör den enklaste grönsallad till en fullvärdig förrätt, så den kan man använda till mycket.

De gulvita maskrosbladen delas i lagom stora bitar och vänds i såsen varefter man lägger upp det på en tallrik. Man garnerar med fläsktärningar, brödkrutonger och och på toppen lägger man två ägghalvor där gulan skall vara krämigt halvrinnande. Underbart gott som förrätt.

Såsen kan varieras ganska mycket efter smak, man kan använda olika typer av senap, liksom man kan variera vinägern eller basoljan. Tillsätt emellertid inte mer än en matsked olivolja för då blir det lätt bittert. Det finns även andra sätt att variera salladen med exempelvis pocherat ägg, men att använda annat än maskrosor tycker jag är fusk.

Hur kan man då skörda svenska maskrosor? Bäst är att ta dom på våren när de börjar titta upp. Om man har en större yta med maskrosor kan man täcka den med svart plast och låta skotten växa under den. Om man har enstaka plantor kan man sätta en blomkruka eller hink över dom. Det viktiga är att bladen inte blir gröna av solen, utan dom skall vara gulvita och spröda, gärna långa och gängliga för det är så man köper dom i Frankrike. Dom håller sig bäst om man skär av några centimeter av pålroten och lämnar den kvar på plantan för om man plockar av bladen så vissnar dom snart och mister sin sprödhet. Smaklig måltid!

Avdelning tokigheter: För er information kan jag dessutom informera om att kammarkollegiet i dagarna har godkänt en ny missionerande religion i Sverige. Det är kopimismen, som redan har 3000 anhängare i ett tiotal länder. Religionens överstepräst heter Isak Gerson och är filosofistuderande. Kanske har du själv funderat på att bilda en sekt - i så fall är det bara att ansöka hos Kammarkollegiet. Man får dock inte automatiskt statligt bidrag för sin nya religion.

Ålderdomlig demokrati i vår franska kommun

2012-01-05T11:22:00.000+01:00

När vi kom hem från resan till Venedig låg Bulletin Municipal de Boutenac 2012 i vår brevlåda. Normalt sett får vi den ur borgmästarens hand när han på nyårsdagen besöker alla familjer och önskar Gott Nytt År men, som sagt, vi var ju inte hemma.

Det är en, enligt svenska förhållanden, helt anakronistisk trycksak. Den är kopierad på kommunkontorets kopieringsmaskin för A3-format, vikt och hophäftad till A4-format. Första sidan är en inbjudan till den traditionella samlingen då alla kommunens innevånare bjuds på mat och dryck i mängd som inramning till att borgmästaren och de övriga förtroendevalda berättar om vad man åstadkommit under det gångna året och vad man har för planer för det nya året. Den festen går av stapeln i morgon kväll och vi ser fram emot det.

Nästa sida heter "Ord från borgmästaren". I första stycket tar han upp att ovanligt många av kommunens medborgare har avlidit under året och att en ung man (son till vår granne) har omkommit i en bilolycka. Borgmästaren ber alla ägna sina tankar åt familjens stora sorg.

Resten av texten ägnas åt mer konventionella frågor. Därefter följer en detaljerad redovisning av kommunens ekonomi samt budget för kommande år. En redovisning för regler för farliga hundar följer därefter och där får man veta att uppfödning eller inhandlande av vissa kamphundar eller underlåtenhet att sterilisera redan ägda kamphundar ger 6 månaders fängelse eller 15 000 euro i böter.

Därefter följer information till nyanlända kommuninnevånare. Där får man veta att kommunens har en yta av 2300 hektar, varav 500 hektar är naturreservat där samma regler som den svenska allemansrätten gäller. Sedan får man råd om hur man bör skydda sig mot inbrott och därefter följer en redogörelse för alla arbete man gjort 2011 och planer för 2012. En stor del av rapporten handlar om evenemang under året, som Mediateket, invigningen av klubblokalen för pensionärer, samt diplom som utdelats i skolan.

Skolan och barnen tar stor plats i rapporten. Alla aktiviteter, alla utflykter och verksamheter redovisas i detalj med bilder. Därefter kommer alla kommittéer som finns i kommunen. Jaktlaget har en framträdande plats, liksom festkommittén, tennisklubben, mottagning för nyanlända och Club Rosmarin som är pensionärsklubben.

Avslutningsvis finns en uppmaning att komma in med synpunkter eller förslag på aktiviteter och allra sist en frågesport i Boutenac-kunskap. Där konstaterar vi stolt att en av frågorna är: "Var i byn finner man en inskription över porten som säger 1762". Det är över vår port och det är ju roligt att vi utgör en del i kommunens identitet.

Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till 50-talet i min barndoms kommun där min far, efter att ha tvättat av sig smutsen i ett handfat på en pinnstol i köket efter en hel dag som skogshuggare åt pastoratet, klädde om och förvandlades till kommunens ledare, eller vad som idag skulle kallas kommunalråd och tog tag i kommunens roder. På den tiden var närdemokrati och korta avstånd mellan politiker och medborgare något självklart i Sverige. I Frankrike är det fortfarande en självklarhet.

Jag talade med min gamla mor idag. Hon hade skrivit under en lista för att få bevara Posten i centrum av Nora. 2000 personer hade skrivit på listan, vilket torde vara samtliga personer över 18 år som bor i Nora stad. Förhistorien är den att ICA som alltid haft en affär inne i stadskärnan har fått hybris och flyttat till en ny livmedelshall tre kilometer utanför en stad som inte är större än att, som man sa när jag var liten, "det luktar koskit tvärs igenom". Problemet är bara att alla äldre personer bor i innersta'n och dom är nu lämnade utan närservice när ICA försvunnit och tagit Posten med sig. Det är vad man kallar framsteg i ett modernt samhälle.

Vi svenskar har mycket att lära

2012-01-04T11:29:00.002+01:00

När man vistas i andra kulturer observerar man ofta det som skiljer sig från det man upplevt tidigare under sitt liv - det som är självklart i den egna kulturen är inte alls självklart i den kultur man möter. Inte sällan misstolkar man det man ser och förstår inte vad man upplever. Som utvandrare till Frankrike förundras man ständigt och man behöver bara ta sig över gränsen till någon av grannländerna för att få påfyllning av upplevelser, intryck och förvirring.

Nyårsafton i Venedig var en upplevelse med många dimensioner. Tänk er hela Piazza San Marco full med tusentals personer, många iförda masker och en hel del med spumanteflaskor i händerna. Det var så trångt när vi gick hem till hotellet att man inte kunde se sina fötter i den homogena kropp av människor som rörde sig i centimeter för centimeter över broarna och längs kanalerna. Vi kom osökt att tänka på liknande situationer när människor blir nedtrampade på väg till den heliga templet Kaba i Mekka.

Som svensk var det väldigt konstigt att se alla dessa glad människor med sina flaskor och inte höra ett enda brööl eller ööhande av fulla ungdomar någonstans. Inte en enda aggressiv handling eller överförfriskad person, inte en enda spya såg vi på hela kvällen. Nog är sydlänningarna tråkiga? Dom kan inte ens roa sig.

En annan sak som imponerar är en del italienska mäns beskyddande attityd mot kvinnor, vilket vi fick uppleva på en restaurang. Visserligen är jag lite lomhörd, men ibland talar folk så högt så man inte kan undgå att ta del av deras samtal. Precis bakom oss på den lilla restaurangen satt en medelålders, mycket stilig, italienare med sitt tjugoåriga sällskap som han gjorde allt för att imponera på. Att hon kom från ett slavisk land, troligen Ryssland, framgick tydligt av hennes sätt att tala engelska. Att de tvås bekantskap var ganska färsk var också uppenbart, liksom att han inte sparade några ansträngningar för att den unga damen skulle känna sig som centrum i universum.

Det framgick också att hon fann hans uppvaktning för bra för att vara sann och närde en sund skepticism avseende hans avsikter. Man såg samtidigt att hon var oerhört imponerad av hans flotta uppenbarelse och generösa spenderande. När hon inte omedelbart "föll i farstun" som det heter i mina hemtrakter, bredde han på tjockare och tjockare. Hon var inte bara hans livs stora kärlek utan han lovade på stående fot att gifta sig med henne och det i kyrkan och ta hand om henne resten av livet. Han eskalerade sedan sina erbjudande med att planera lägenhetsköp, hur många barn dom skulle ha och vilken utbildning dom skulle få enligt honom. Alla dessa erbjudanden framfördes med hög röst och med en fermitet som hade passat bättre om det gällt att få henne att rösta på Berlusconi i nästa val, vilket om man skall vara ärlig förtog något av romantiken i det hela.

Flickan gjorde sig emellertid fortfarande svårfångad och krävde dels en ring, vilket han viftade bort som oviktigt, samt ett kontrakt på hans avsikter, vilket han tyckte var lite småaktigt och solkade hans uppriktiga kärlek. Hon undrade också om han hade råd att gifta sig, vilket ledde till att han berättade att hans far i Rom var god för 10 miljoner euro, ägde ett helt kvarter i Rom och var konsul. Hur det gick på slutet får lämnas åt vår fantasi för vi lämnade restaurangen, men tänkt så otacksamma kvinnor kan vara när stiliga medelålders män vill ta hand om dom för evigt utan något i gengäld annat än evig kärlek. Våra unga bordsgrannar på andra sidan tyckte också att situationen var anmärkningsvärd för dom himlade menande med ögonen åt föreställningen.

Nu var detta inte det enda beviset vi såg på en del italienska mäns oegennytta och uppoffrande sinnelag. Vi såg ett otal exempel på herrar i min egen ålder som var ute och gick arm-i-arm med sina döttrar och dotterdöttrar i den sena natten. Givetvis allt för att skydda de unga damerna från att antastas av fula gubbar. Nu är det inte bara mycket unga kvinnor som väcker en del italienska mäns beskyddarinstinkter, utan även mer mogna kvinnor med fördelaktigt utseende kan få del av deras gentlemannamässighet. Ett bevis på detta fick min fru när en ung man började slå sina lovar runt henne när jag kom lite på efterkälken för att jag tittade i ett skyltfönster en stund. Han var väl oroliga för hennes säkerhet antar jag. Där har de svenska männen mycket att lära.

God, men dyr, mat i Venedig

2012-01-03T13:11:00.001+01:00

Med tanke på den tråkiga mat vi fick på väg till Venedig bestämde vi oss för att inte lägga alla ägg i samma korg första dagen. Vi åt därför förrätt vid Rialtobron vid tretiden, huvudrätt nere vid Markusplatsen på kvällen och dessert på det berömda Caffe Florian, också vid San Markusplatsen.

Vi fick två gånger stifta bekantskap med det "vita" köttet från Piemonte. Tvärtom vad vi lärt oss om bra kött hemma är det mycket ljusrött och dessutom väldigt mört och saftigt. Jag provade det som carpaccio med parmesan, ruccolasallad och fin olivolja och det var bland den bästa carpaccio jag ätit. Underligt nog fick min fru en skinka med Mozzarella där även skinkan var närmast ljusrosa i färgen och väldigt smakrik.

På kvällen åt vi en bit helstekt oxkött av samma kvalitet från Piemonte och den var både god och mör trots sin anemiska färg. Caffe Florian kunde vi inte motstå med sin vackra inredning. När man kom in dit kunde man tro att det brunnit på ålderdomshemmet för där satt seniorer av alla nationaliteter och häckade. Ett gäng ungdomar som kom in brast i skratt och vände i dörren.

Att ät ute är ganska dyrt i Venedig, men vi lärde oss att man bör undvika de ställen som man förväntas gå på. Man bör undvika alla restauranger som försöker locka oss turister genom att se speciellt inbjudande ut eller där det finns inkastare eller där dom har turistmenyer. Vi diskuterade lite vad dom menade med "turistmeny" - har dom speciell mat för turister? Är den sämre eller bättre än det man bjuder venetianarna på? Vi kom så småningom på att turistmeny betyder att man annonserar med en meny till rimligt pris och när notan kommer så har man lagt på en mängd kreativa tillägg som man inte hade en aning om när man gick in. På ett ställe vi åt sista dagen blev priset dubbelt så högt som priset på menyn. Inte var maten så märkvärdig heller.

Nu kan jag förstå att menyer kan locka turister eftersom det inte är så lätt att beställa i Italien. Normalt komponerar men sin egen meny rätt för rätt. Rätterna består bara av det som står på matsedeln. Beställer man oxfilé så får man en bit oxfilé helt utan garnering. Vill man ha grönsaker, potatis eller något annat så får man beställa det separat och det kostar extra. Då känns det enkelt att bara peka på en meny, men det är inte varken kulinariskt eller prismässigt särskilt bra.

Andra dagen fann vi en liten restaurang på en sidogata som inte gjorde något väsen av sig alls, men visade sig vara känd bland venetianarna för sin goda mat. Där fick vi väldig fina lammkotletter samt piggvar som var perfekt tillagad och till ganska rimligt pris. Den heter Ristorante da Mario alla Fava.

Den kulinariska höjdpunkten var emellertid nyårsmiddagen på Osteria da Fiore. Det är en restaurang som bara serverar fisk och skaldjur och maten var verkligen förstklassig, men absolut på tok för dyr. Dom hade en avsmakningsmeny för 230 euro per person och det är ju fullständigt uppåt väggarna så det blev separat valda rätter. Man blir lite krävande vad gäller kvalitet och pris när man, som vi, 15 minuter från hemmet har en trestjärnig restaurang där priserna är långt under vad man får betala på en enstjärnig restaurang i Venedig. Men - vår lokala restaurang ligger ju inte i Venedig förstår, på gott och ont.

Förutom de kulinariska upplevelserna lyckades vi få biljetter till en entimmaskonsert där ypperliga musiker spelade samtliga satser ur Vivaldis årstiderna, vilket man inte hör så ofta. Det var inte ens dyrt och en fantastisk lokal i en gammal kyrka vid Markusplatsen.

Resan till Venedig

2011-12-30T19:05:00.001+01:00

Resfeber heter det visst när man vaknar klockan fyra på morgonen och inser att man nog inte kan somna om. Det gjorde att vi var på väg redan klockan sju på morgonen mot första etappen mot Venedig, till Piacenza. Vi fick uppleva en fantastisk soluppgång vid åttatiden som var värd bristen på sömn. Eftersom vi åkte rakt österut så var solen ganska jobbig några timmar i början.

Redan vid femtiden på eftermiddagen kom vi fram till Piacenza och vårt hotell som är ett Best Western - fyra stjärnor - och priset för dubbelrum inklusive frukost och fri minibar är 89 euro nu på lågsäsong. Det är inget att säga om.

Eftersom vi var trötta bestämde vi oss för att äta på hotellet. Matsalen såg fin ut med vita dukar och kristallglas. Menyerna pretensiösa med rätter beskrivna på ett kreativt sätt. Förrätterna var av bra kvalitet

eftersom det var lokala charkuterier och italiensk skinka och det kan ju knappast bli fel. Min fru valde blandad fisktallrik och jag valde en kalvschnitzel. Maten bars in med pompa övertäckt med en glänsande varmhållningsklocka. Den lyftes ceremoniellt och avslöjade en medioker svensk vägkrogsanrättning som man kan få var som helst utefter E20 mellan Göteborg och Örebro. Väldigt trist med andra ord. Det lokala vinet var emellertid riktigt bra och kaffet av god italiensk kvalitet.

Jag har alltid förundrat mig över att svenska omröstningar alltid sätter det italienska köket främst i Europa. Endera beror det på att svenskar sätter pasta och pizza högst av alla maträtter eller också att man bedömer den italienska maten utifrån stjärnkrogarnas kvalitet. Själv anser jag att ett lands matkultur skall bedömas efter det man får på vanliga matställen, i ett vanligt hem samt på skolor och äldreboenden. Det säger en del om matkulturen, inte huruvida landets kockar vinner VM för kockar eller ej. Det gör ju till och med norrmännen ibland.

Morgonen började med frost på rutorna och resa till en lokal delikatessaffär för att köpa parmesanost och olivolja. Högsta kvaliten parmesan kostade lite över en hundralapp kilot - det är bra.

Efter några få timmar var vi i Venedig och kunde lämna bilen i en av parkeringshusen vid Piazale di Roma. Lustigt nog måste man lämna bilen med nycklarna i och olåst!! Man har dygnetrunt videobevakning sade man. En annan lustig sak - och praktisk - var att vid varje parkeringsplats stod det några plywoodskivor som man skulle ställa runt bilen för att skydda den mot skador från slarviga personer som öppnade dörrarna utan hänsyn.

Sedan tog vi vaparetton till hotell Locanda Vivaldi vid Piazza San Marco.

- Posted using BlogPress from my iPad

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin i sällskap med en såsvirtuos

2011-12-27T18:21:00.000+01:00

Vi har firat jul med våra bästa vänner här i Frankrike - tre damer som bor grannar med oss. Våra vänner har en intressant historia eftersom dom alla är födda av franska föräldrar i Marocko under den tid då Marocko var en fransk koloni. När frihetens timma slog i Nordafrika förra gången och länderna frigjorde sig från sina kolonialherrar blev dessa tre då unga kvinnor och väninnor offer och tvingades fly för sin säkerhet bara med vad dom kunde få ned i sina kappsäckar för att undgå hämnden för vad deras regering ägnat sig åt under lång tid.

En intressant reflektion idag är att Marocko nog är det mest moderna av de Nordafrikanska länderna och kanske kommer att bli det enda land dit vi kan åka i framtiden när de andra, genom demokratiska val, har infört sharialagar. I Marocko är det ingen risk eftersom det är en monarki med en relativt modern furste som är direkt ättling till Muhammed vilket gör att hans beslut inte kan ifrågasättas ens av de mest hårdföra islamister.

Åter till vännerna. Väl hemma i Frankrike möttes dom av ett politiskt korrekt klimat som gjorde att hela landet skulle avhända sig sitt dåliga samvete för sekler av illgärningar genom att trakassera dessa tre unga kvinnor och andra återvändare som inte gjort annat ont än råkat bli födda av enkla franska föräldrar i en tidigare koloni. Dom kunde inte få hyra rum på hotell, dom kunde inte få hyra lägenhet eller få ett arbete. Det var då dom bestämde sig för att klara av det tillsammans och skapa sig ett eget liv i vad dom ändå ansåg vara sitt hemland. Dom har lyckats med detta över alla förväntningar, skapat ett bra liv och ett inte så föraktligt välstånd åt sig.

Det är spännande att se hur de organiserat sitt liv med mycket bestämda roller - en av dom lagar all mat och är mycket skicklig på det, en av dom är den praktiska, som sköter alla tekniska och ekonomiska spörsmål och den yngsta är den mer romantiskt lagda, lite intellektuell och en skönande. Eftersom dom inte så lite påminner om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i Elsa Beskows sagor så har vi ramat in bilder ur hennes böcker och gett dom, vilket dom blev mycket förtjusta över.

Vi har som sagt firat alla julmiddagar tillsammans med våra vänner. När vi serverade kalkonen på juldagen undrade "matmor" hur i all världen min fru gjort såsen. Sås är nämligen inte vanlig i det sydfranska köket - däremot sky. Denna mästare i köket hade aldrig gjort en sås. Nu är min fru något av en artist när det gäller såser.

Hon har en förmåga att grundat på lång erfarenhet och stor fingertoppskänsla framställa en underbar sås av nästan ingenting och kanske ännu mer imponerande, när stekskyn mestadels består av fett som det gör när man steker en del fåglar här nere. Som alla sanna konstnärer kommer hon alltid till en punkt i skapandet då hon ifrågasätter hela projektet, när hon är övertygad om att allt skall bli misslyckat. Jag och alla som känner hennes förmåga skämtar då rått om hur lovande denna kreativa desperation är.

När såsen står där nästan färdig och puttrar inkallas jag för en sista avsmakning. Vid det laget är hennes smaklökar så avtrubbade att hon behöver någon att diskutera med. Oftast är såsen närmast perfekt, men någon nytta skall hon väl ha av mig också så tillsammans brukar vi komma fram till någon liten tillsats, kanske en sked tomatpuré, kanske några droppar citronsaft, en klick gelé eller något annat som ger såsen den där extra skjutsen. Ovationerna från gästerna brukar inte utebli.

Den bästa kalkonen någonsin

2011-12-25T23:03:00.000+01:00

På tidigt femtiotal åkte min frus föräldrar till USA och hälsade på släktingar. Med sig hem hade dom ett s.k. dollargrin och ett recept på kalkon. Detta recept har sedan gått i familjen under alla år och ärvts av barnen. På juldagen skall det alltid vara kalkon enligt detta recept fick jag lära mig när jag träffade min hustru och så har det varit i alla år. Det speciella med receptet är att kalkonen är fylld med en blandning av riven lök, riven rotselleri, halvtorrt bröd samt smält smör. Detta ger kalkonen en alldeles speciell smak som alla gillar.

Om jag skall vara ärlig så är inte kalkon min favoritfågel. Alla kalkoner jag ätit under vår tid tillsammans i Sverige har varit åt det torra hållet även om jag alltid ser till att korpa åt mig lårbitarna, som är de bästa bitarna. Ett annat problem är att selleri och rödvin är en svår kombination, vilket gör att vi har haft svårt att finna ett vin som kan leva upp till de smaker som fyllningen ger anrättningen. Jag har emellertid hållit god min i alla år och gjort min plikt som uppskärare av denna enorma fågel.

I år köpte vi en kalkon hos den lokale charkuteristen. Som det alltid är i Frankrike är de djur man äter uppfödda på någon lokal gård under primitiva former. Det gjorde att vi fick lite av panik när vi packade upp fågeln idag och fann att den hade både fötter och huvud kvar och dessutom hade alla vitala organ kvar i skrovet. Sådant var vi inte vana vid från de svenska effektivt framställda kalkonerna. Det var bara att ta fram stora köttyxan som jag köpt i Hong Kong och skilja fötterna från resten av benen, samt blunda och stoppa in armen i öppningen där bak och dra ut allt som fanns därinne. Sedan var det "same procedure as always".

För att göra en lång historia kort så var det den absolut godaste, möraste och saftigaste kalkon jag någonsin ätit. Jag tar tillbaka alla mina fördomar om kalkoner och påstår motsatsen. Inte bara det utsökta lårköttet, utan också bröstköttet som brukar smaka som bomull var saftigt och välsmakande. Tänk så mycket det gör om man föder upp djuren lite mer primitivt.

En annan erfarenhet var att de extremt kraftiga Corbièresvinerna från vår region klarade av sellerifyllningen med glans och gav en extra dimension åt maten. Jag valde idag Cuvée Sextant från Cellier d'Orfée i grannbyn och som vi skaffar genom vår granne.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på det eviga tjat om att svenska köttbönder av alla slag inte kan konkurrera med resten av Europa för att Sverige har de strängaste djurskyddsreglerna. Hur vore det om man koncentrerade sig på att framställa god mat i stället för att ägna sig åt att gnälla över lagstiftningen. Men - jag kan ju förstå bönderna på sätt och vis för det förutsätter ju att man har konsumenter som gillar god mat och kan känna igen den när dom smakar på den.

Julaftonsmiddag i Frankrike

2011-12-25T13:37:00.000+01:00

Såväl fransmän som svenskar är väldigt konservativa när det gäller julmat så när man bjuder in sina närmaste grannar på middag på julafton så får man tänka till. En julaftonsmiddag som väcker allmän förtjusning kan se ut som följer och det var så vi åt oss igenom kvällen i år.

Givetvis börjar man med en champagne och det går inte med något fusk utan måste var riktiga grejor. Vi hade valt Tsarine som är den officiella champagnen på Cannesfestivalen och den fick godkänt, eftersom den var väl kyld, vilket är viktigt. Till den serveras små snittar med foie gras, som är obligatoriskt till alla högtider i Frankrike. Efter lite prat så förflyttar man sig till bordet.

Första obligatoriska franska rätten är ostron, den här gången kom dom från Leucate. Det fanns en skvätt champagne kvar till damerna, men jag övergick till en viogner från Cave de Pomerols norr om Sete. Därefter ansåg jag att man skulle äta min koriandergravad lax med limesmaksatt gravlaxsås. I år blev den synnerligen bra eftersom jag lyckades få fiskhandlaren att skära av en mittbit av en fet femkiloslax som jag kunde grava. Den bara smälte i munnen.

Sedan vidtar den mer genuina svenska avdelningen med inlagd sill. Det var senapssill från IKEA, men framför allt min frus egen sill som hon gjort från Abbas inläggningssill som vi beställt från ICA Hägernäs. Den var helt underbar, men jag har inte fått klart för mig riktigt vad hon kryddade den med, men jag vet att basen var freme fraiche och det ingick bl.a. ingefära i såsen. Nu vidtar emellertid den svåra avdelningen. Till svenskt julbord dricks öl och snaps, men det passar inte fransmän riktigt. Dom gör en kompromiss och dricker vin och snaps och är lyckliga med det, vilket är viktigast.

Vad som förundrar mig är hur förtjusta våra franska vänner är i snaps av alla sorter. Vi bjöd på Löjtens Linjeakvavit, OP Andersson och Haga ekologiska snaps och samtliga resulterade i ovationer. Dom försöker på bästa sätt sjunga med i de svenska snapsvisorna och har inga problem att ta varken halvan eller helan. "Nu tar vi den" har dom lärt sig perfekt, men så är ju inte texten så svår heller.

Efter sillen kommer skinkan, min frus sötstarka hemgjorda senap, den hemlagade kalvsyltan och de likaledes heminlagda rödbetorna, lite god korv och givetvis mer foie gras med rödlöksmarmelad och några korn rosépeppar. Knäckebröd, finkrisp och vörtbröd med Boxholms kryddost och svensk cheddar slinker ned med förtjusning. Vi var alla ense om att det är spännande att blanda matkulturer som vi gjort. Även de väldigt matchauvinistiska franska vännerna måste erkänna att det finns vissa saker i det svenska köket som är både spännande och väldigt gott.

En fransk sed som vi nekar att ta till oss är emellertid den obligatoriska Bûche de Noël som fransmännen måste ha som efterrätt. Tänk er en julstubbe som består av något liknande vår klassiska radiotårta, men sötare.

Så vidtog julklappar som delades ut till allas förtjusning. Parfymer till granndamerna är obligatoriskt. Dom konsumerar en flaska per år så det är stående önskning. Likaledes är vinlådan vanlig present till mig, men som i år utökades med en flaska V.S.O.P. Cognac av gott märke. Även min hustru fick vad hon önskade sig både vad gäller skodon, nattkläder och moderiktig plastklocka.

Jag fick dessutom självgående vandrarskor av lättviktsmodell som jag skall ha på våra dagliga promenader. Det är en otrolig tillgång att ha dussinvis fina vandringsleder som mynnar utanför dörren - man har liksom ingen ursäkt då.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

2011-12-22T21:09:00.000+01:00

Sydfrankrike saknar snö till JUL, men vi har Julgrisar, som dock inte konsumeras eftersom julskinkan inte nått dessa sydliga trakter. Bilden visar byns grisfarm där galten, suggorna och kultingar av alla åldrar samlever i lycklig lösdrift hela året runt.

God Jul till alla mina läsare och speciellt till dom som jag lärt känna personligen under åren samt en förhoppning om Ett Mycket Gott 2012 till er alla.

Jan

Ibland betalar det sig mer att vara sämst än att vara bäst

2011-12-19T10:55:00.000+01:00

Confit de canard är en av mina favoriträtter. Det är anklår kokade i sitt eget fett som sedan grillas. Det är så mört och smakar underbart. Det bästa är att det inte kräver någon matlagning - man köper dom färdiga, endera som konserver eller vakuumförpackade.

Det enda man behöver göra är att värma burken i vattenbad så fettet som omger köttet blir rinnande och kan hällas av. Därefter lägger man anklåren i en eldfast form under grillen tills skinnet blir krispigt. Man måste mellertid ha ugnsluckan öppen annars kan det ta eld. Fettet som blir över är fantastiskt fint att använda i matlagningen i stället för smör eller olja.

Jag pratade med min gamla mor (snart 89 år) och hon frågade om jag visste vad det betydde att maten var konfiterad. Vi byter en del recept och hon försöker sätta mig på det hala om matlagning då och då. Hon skulle göra konfirerat fläskkött som hon hade fått recept på. Om jag förstår rätt så tillagar man kött i fett eller olja under låg temperatur ganska länge i ugnen. Den låga temperaturen (150 grader) är viktig för att inte fettet man tillagar i skall självantända. Det blir så jobbigt med brandkår och försäkringsbolag annars.

Min hustru har blivit färdig med in Chaneljacka. Den blev fantastiskt fin och ingen kan ana att den inte kostar 30 000 kronor som en äkta går på. Möjligen är min frus lite med diskret än en äkta, men ändå ganska "flashig".

Vi har Skypat med vännen Eva i Jönköping och hon har visat oss sitt ombyggda kök. Det blev väldigt snyggt, men det var ju bara vad vi väntade oss. Han man god smak så har man.

I morgon kommer vännerna från Sete och flyttar in i sitt hus vägg-i-vägg med oss. Dom stannar över jul som vi firar tillsammans och så skall dom vara kattvakt medan vi åker till Venedig över Nyår. Traditionsenligt bjuder vi på middag när dom kommer. Det blir pärlhöna som vi har köpt hos en bonde sydväst om Carcassonne dit vi åkte förra veckan för att köpa lite godis inför helgerna. Vi passade på att "palla" några riktigt stora ruskor av mistel som växte i massor runt gården. Det blir mycket pussande i helgen för att leva upp till traditionen.

Själv har jag levererat en släktbok över min frus fars familj - Ringquist från Tranås - till släktingar runt om i landet. Det är en väldigt massa arbete innan en sådan bok blir klar, men så sträcker den sig ända till 1500-talet också.

Jag ser också att man delat ut Sveriges Radios Lyrikpris för 2011 till poeten David Vikgren - 30 000 kronor är det värt att vara Sveriges mest lovande poet idag. Samtidigt läser jag att Trafikverket delar ut 36 miljoner i bonus till de underentreprenörer som lyckades få tågen att stå stilla förra vintern.

Jag vet inte vilket som är mest "skämmigt", men nog blir man lite undrande när Sveriges Radio delar ut 30 000 med pompa och ståt. Det får väl reservmålvakten i Knäckebröhults fotbollslag för en förlorad match nuförtiden. Nu skall jag säga att jag aldrig läst något av David Vikgren och är en alldeles för enkel själ för att uppskatta poesi, men nog borde det vara värt mer att vara den mest lovande i landet idag och säkert gläder man fler än vad Trafikverkets bonusföretag gjorde.

Det skall blinka i alla regnbågens färger

2011-12-17T21:39:00.000+01:00

Vaktlar med en gratin på squash och körsbärstomater är väldigt gott. Vi hade aldrig ätit vaktlar förrän vi kom till Frankrike, men blev väldigt förtjusta i dessa små hönsfåglar med en så utsökt smak. Vi brynte dom lite på spisen och satte sedan in dom i ugnen tills dom blev färdiga och fick en knaprig yta. Dom ser inte mycket ut för världen, men med en gratin till och ost efteråt så blir det ganska lagom. Köttet och skinnet är en riktig delikatess.

Vi ville gärna prova det i Sverige också för några år sedan, men det var en besvikelse. Vi köpte vaktlar på saluhallen i Göteborg med dom var så feta att vi ville inte ville äta dom. Undrar varför det är sådan skillnad på vaktlar i Sverige och Frankrike.

Min fru har kommit i sytagen och håller just nu på att förfärdiga en Chaneljacka som är något utöver det vanliga. Tyget, banden och knapparna köpte vi i New York där man har flera kvarter där man bara säljer tyger och tillbehör. Det ligger strax söder om Times SQuare för den intresserade och heter The Garment District..

Själv har jag satt upp en enkel ljusslinga runt takterrassen. I Frankrike skall det vara massor av färg, det skall blinka och ha sig så man får epilepsianfall, men vi håller oss till det diskret enkla svenska.

Våra enkla adventsljusstakar i fönstren och vår ljuskrans i fönstret (vita) verkar lite futtiga, men döm om vår förvåning när fransmännen kommenterar att det är så vackert. Själva måste dom emellertid vräka på med färg och blink när dom skall dekorera. Lustigt nog älskar dom blåa saker till jul, vilket jag tycker är gräsligt.

Vi har fått julmat från Sverige

2011-12-16T21:52:00.000+01:00

Vi har fått vårt julpaket från ICA Hägernäs. Dom levererar nämligen svenska delikatesser till oss utlandssvenskar. Vi har beställt diverse saker, som Boxholms kryddost, svensk cheddar, inläggningssill och vörtbröd. Förr kunde man köpa mycket av detta på IKEA men dom har degenererat och säljer numera bara substitut som på sin höjd kan attrahera en okunnig utlänning. Det verkar som IKEA tas över mer och mer av räknenissar och dom har ju ingen aning om kvalitet.

Det kan ju tyckas konstigt att köpa svensk cheddar, men vår mycket chauvinistiska och kräsna engelska väninna anser att den är mycket bättre än många av de fuskcheddar som tillverkas i England. Att vi över huvud taget utökar vårt ostsortiment när vi bor i Frankrike, som har hundratals ostar, beror på att Sverige faktiskt är väldigt bra på hårdost och Boxholms kryddost hör till de absolut bästa enlig min smak.

ICA Hägernäs har således specialiserat sig på att leverera till oss utlänningar. Dom har ett ganska bra sortiment, men om man ringer dom och vill ha något extra så läger dom genast ut det på sin webbutik. Trevliga är dom också. Visst blir det lite dyrt med frakten, men om man håller sig till saker som inte är färskvaror är det överkomligt. Om man vill köpa färskvaror måste man anlita DHL och då blir det avsevärt dyrare.

Vi har dessutom lyckats förklara för vår lokale charkuterist hur man preparerar - saltar - en svensk julskinka. Vi får väl se hur det faller ut. Charkuteristen tyckte emellertid att det var spännande att få en sådan beställning. Mat är alltid något som engagerar en fransman. Vi kommer också att göra svensk kalvsylta. I Sverige hade vi alltid lite problem att hitta rätt råvaror, men här finns kalvkött av alla de sorter så det blir inget problem. Rödbetor måste man ha till, men det får man fixa själv. Här kan man köpa färdigkokta rödbetor så det är bara att öppna Stora Kokboken och se hur man lägger in dom. Jag har gjort det förrut och det blev bra.

Vi kommer att fira julen med våra bästa vänner här i Frankrike så det blir blandat bord. Ostron, champagne och gåslever är obligatoriskt på ett franskt julbord så det får vi fixa och lägga upp tillsammans med våra svenska specialiteter. Min hemgravade korianderlax har emellertid inlemmats i bådas våra jultraditioner.

Du är en bland 30 000

2011-12-11T17:48:00.001+01:00

Den här bloggen har just passerat 30 000 unika besökare, vilket gör mig väldigt glad och stolt. Visserligen är det "ett myggpiss i Mississippi" som en granne jag hade en gång brukade säga om man jämför med min släktforskarblogg, som nu ligger runt 120 000 besökare.

När man bloggar kan man få en massa rolig statistisk över sina besökare. Var inte oroliga, jag kan inte identifiera er som personer, bara veta ungefär var ni bor. Ändå känner jag igen många av er just utifrån er hemort, vilken webläsare ni använder och operativsystem ni har. Jag känner igen det eftersom den här bloggen har osedvanligt många besökare som går direkt, vilket betyder att ni kan adressen utantill och är återkommande besökare. Jag gillar er oerhört mycket.

En annan grupp besökare som jag tycker väldigt mycket om är dom som kommer från andra bloggar och hemsidor. Mina bloggvänner i Frankrike och Sverige kanaliserar mycket trafik till mig och jag hoppas jag gör detsamma till dom. Tack för att ni länkar hit. Bloggen har i år blivit stående blogg på nättidningen Veteranen (SPF) i dess nya skepnad och därifrån har jag fått många nya besökare. Ni är så välkomna och jag uppskattar ert intresse för mina utgjutelser och funderingar.

Den 30 000e besökaren kom från Groningen i Nederländerna och du sökte dig direkt till mitt blogginlägg "Varför kostar tjänster så lite i Frankrike?". Du använder Linux och Google Crome. Om du känner igen dig så vet du att ditt klick betyder extra mycket för mig. Tack för att du läser mina texter.

Många kommer ju också hit genom Google för att dom söker på vissa ord. Jag kan se vilka sökord som är mest frekventa under olika tider av året. Normalt är det vanligaste sökorden som leder till min blogg något som innehåller "pensionär" eller "livskvalitet", men nu i juletider dominerar naturligtvis allehanda varianter på "jul". De senaste veckorna har emellertid något underligt hänt. Det vanligaste sökordet under en vecka var "elak lärare". Hur skall jag tolka detta? Är det ett resultat om den intensiva diskussionen i media om den svenska skolan eller kommer det sig av något jag skrivit som sedan spridit sig i cyberrymden. Eftersom jag är nyfiken söker jag givetvis på Google med sökorden "elak lärare", men inte kan jag hitta några länkar till min blogg inte. Däremot inser jag att det finns oerhört många som skrivit om detta ämne på bloggar, hemsidor och på olika forum - ganska beklämmande måste jag säga och lite trist för den svenska skolan. Kanske är det personer i ganska mogen ålder, som jag själv, som minns sådana problem. Jag brukar, inte enbart på skoj, säga att oprovocerat våld är en gammal tradition i svenska skolan. På min tid var det lärarna som stod för det, numera är det mestadels eleverna av vad jag förstår.

Man börjar märka på besöksaktiviteten att vi närmar oss jul nu. Speciellt märkts det på min släktforskarblogg och det kan man förstå. Släktforskning är ju en kraftigt beroendeframkallande sysselsättning, som har en förmåga att sluka, inte bara all ledig tid under dagarna, utan utövas också under småtimmarna. Övriga familjemedlemmar kan blir ganska trötta på den introverte släktforskaren, som bara intresserar sig för det som hände på 1700-talet och låter nutiden försvinna i ett töcken. Man kan ju förstå att den icke släktforskande parten i familjen tycker att det kan finnas något annat att ägna sig åt nu när julen närmar sig och släkten skall komma och inspektera. Julklappar köper sig inte själva, skinkan kokar sig inte och julsnapsen blir inte kryddad av sig själv.

Släktforskning är emellertid som golf - det är lugnast om båda parter i ett förhållande ägnar sig åt det. Då kan man strunta i julbrådskan gemensamt. Skulle nu någon vilja förleda sin partner till denna ädla sport - släktforskning alltså - så har jag JULPRIS på min nybörjarkurs i släktforskning, Släktforskning för noviser och själv kan ni ju önska er fortsättningskursen Släktforska gratis. Om kassan är skral efter alla julklappsinköp kan ni besöka min gratishjälp för nybörjare som heter Nybörjarhjälp. Där finns också massor att hämta.

Vitt vin - det är väl fruntimmersdricka?

2011-12-10T19:32:00.001+01:00

Egentligen är jag en rödvinsälskare. Rödvin är som kubanska cigarrer - det är kultur och njutning i varje ögonblick. Jag är emellertid ingen fundamentalist. Sedan jag flyttade till Sydfrankrike har roséviner blivit en allt större del av min matkultur på sommaren. Ändå är det så att vita viner alltid har varit det som gett mig de största upplevelserna. Vita viner är ju svårt eftersom dålig kvalitet avslöjas obarmhärtigt. Vita viner har så oerhört många ansikten - variationsrikedomen är närmast oändlig, till och med när vinerna är gjorda av samma druva.

Jag minns fortfarande första gången en kollega introducerade mig för en Gewürtztraminer till en Boston clam showder - i Boston. Under lång tid var viner gjorda på Riesling mina favoriter - framför allt de äldre som växt på skifferjord. Jag minns än idag när jag hade en vinprovning tillsammans med den eminente göteborgske krögaren och vinkännaren Ulf Wagner och jag lät utbrista: "Det här har en doft precis som min gamla 68-ans Amazon när den var riktigt varmkörd". Jag trodde Ulf skulle rynka på näsan åt ett så amatörmässigt yttrande. Istället berättade han när han hade en vinprovning för ett gäng konstnärer och en deltagare sniffade djupt på en Riesling odlad på kalkjord och säger: "Det doftar som pyset ur en cykelslang". Jag har fortfarande dessa två bilder i mitt luktminne när jag känner doften av den typen av viner. Det är just bilder knutna till dofter som gör att man kan känna igen ett vin senare.

Min nästa favorit bland vita druvor var Sauvignan Blanc. Först var jag väldigt förtjust i vinerna från Sancerre, vilka kommer från Loiredalen, som när de är som bäst smakar som ett diskret smaksatt kallt vatten från en kallkälla hemma i Bergslagen. Det låter inte så spännande kanske, men väldigt angenämt. När jag skaffade sommarställe i Languedoc insåg jag att Sauvignon Blancdruvan har flera ansikten. Lite norr om Sete finns en odlare som heter Domaine de la Fadèze. De var en av de första som vågade odla Sauvignon Blanc nere vid Medelhavet. För dom är inget tidigt emellertid eftersom man odlat druvor på deras domäner sedan 500 före Kristus. Det är många år sedan jag drack en av deras viner nu, men jag minns dom som en explosion av fruktsmaker. Där framträdde en del "gröna" smaker tillsammans med fläder och grapefrukt, men jag minns också toner av lycheefrukt.

Nästa bekantskap med druvan fick jag under min tid i Hong Kong där man främst importerade sina viner från Down Under och Sauvignon Blanc kom framför allt från det kalla klimatet på Nya Zeeland. Dessa viner var helt annorlunda. Snustorra och diskret fruktiga, med en framträdande "grön" smak, eller kanske man skall säga stjälkig. Det var nämligen som att tugga på den gröna stjälken på vinplantan eller kanske på grässtråt som man trädde upp smultronen på som liten. I det oerhört heta och fuktiga klimatet i Hong Kong njöt man verkligen av dessa svala viner.

Sedan jag permanent flyttat till Corbières har jag fått två nya bekantskaper med druvan, med återigen andra ansikten. Min första favorit blev versionen från Famille Fabre på Château de Luc. De odlar sin Sauvignan Blanc i närheten av den urgamla grekiska bosättningen vid Oppidum d'Enserune, med anor från 600 före Kristus. Vinet har en intensiv smak och doft av exotiska frukter där ananas framträder tydligt, men avslutningen domineras av citrusfrukter, främst citron och grapefrukt. Nu beror det lite på om vinet är nytappat eller om det varit på flaska något år, men de exotiska frukterna framträder mer med tiden på citrusens bekostnad.

Jag trodde inte ett fruktigt Sauvignon Blanc kunde bli bättre tills jag kom i kontakt med Château Gaussan Kozines Sauvignan Blanc som fullständigt golvade mig. De två vinerna har i mycket samma smak- och doftpalett, men om vinet från Château de Luc representerar en underbar fruktkorg av exotiska frukter som man stilla njuter som dessert, så kan vinet från Gaussan Kozine närmast beskrivas som glädjefylld orgie i exotiska frukter som man dricker champage till. Det har en lätthet i sin struktur som gör att man dricker alltför mycket utan att märka det. Båda vinerna passar utmärkt till alla sorter av de lokala skaldjuren, råa eller tillagade. Dessutom fungerar dom väldigt bra till kryddstarka rätter av alla slag för att inte tala om att dricka det som balkongvin på sommaren.

Galären - ett skaldjur som nästan bara är en stjärt

2011-12-09T22:24:00.001+01:00

Kan ni tänka er en kräfta som bara består av en stjärt med ögon och mun i ena ändan - det är väl drömmen för många som tycker att kräftor är för dyra och bara äter stjärten? Vi hittade ett sådan djur i fiskaffären idag - dom heter galärer och lär smaka som kräftor. Vi har just kokat dom på svenskt sätt med salt och dill och nu står dom och svalnar. Ni får rapport under kvällen.

Vi tog en riktigt lång höstpromenad idag. Jag har gått den vägen åt andra hållet förut och då gick det bara uppför och uppför ända till slutet när det var svart pist sista biten. Det var den gången jag mötte den vilda getfamiljen. Den här gången gick vi åt andra hållet, dvs. vi började med den svarta pisten - uppför, utan lift. Det var faktiskt min fru som ville gå dit upp och se de snötäckta Pyreneerna, men jag tror att hon ångrade sig lite, där i början.

När väl den fruktansvärda stigningen hade bekämpats var det emellertid väldigt värt det eftersom det är vackert. Att se snöklädda berg i fjärran är något extra när solen skiner och det är 17 grader där du står. Hösten är verkligen något extra här nere. Nu börjar rosmarinen blomma med sina ljusblå små blommor som växer som buskar bland de andra städsegröna vilda buskarna. Enbuskarna är överfulla av enbär i färger från grönt till chokladbrunt och all grönska är oerhört saftig. Enda tråkigheten är att det finns mygg, något som är väldigt sällsynt här nere. En person som bor högre upp än Dalälven i Sverige skulle väl skratta åt myggplågan här men det finns ändå några som suger blod, men man får inga kliande bett och det är ju skönt.

För de flesta personer från europeiska länder och USA som kommer hit är det något oerhört att man bara kan gå utanför dörren och hitta oändligt många vilda vandringsleder i de kommunala skogarna och i garriguen. Vi har ett tiotal olika sträckningar som vi varierar mellan beroende på dagsform och väder. Det är som i Sverige där vi har allemansrätten, men här har vi tillgång till vidsträckta kommunala skogar och marker som ingår i det stora naturskyddsområdet som finns i Corbières.

Nu har vi provat galärerna. Dom hade fortfarande utseenden emot sig, men smaken var utmärkt. Dom smakade precis som svenska havskräftor, men det var faktiskt mindre mat på dom än det såg ut. Det blir nog ingen favorit - det är alltför mycket arbete för alltför lite mat, men billiga är dom.

Poliser på cykel och japansk mat i solsken

2011-12-08T19:29:00.001+01:00

Vi har varit i Beziers idag för att leta efter julklappar. På vägen dit besökte vi Castorama, som verkligen är ett himmelrike för hemfixare, eller "brickolörer", som det heter i Frankrike. Jag hittade några riktig praktiska grejor på elsidan. Det ena var en förlängningssladd med klämfattning. Den blir utmärkt att sätta upp över köksön så jag har ständig tillgång till ström för gräddvispar, mixerstavar och annat. Den andra prylen var en grenkontakt som hade inbyggd laddningskontakt för min smartphone samt dessutom en extra USB-port om jag vill ladda något mer. Så vår det plats för både julstjärnan och golvlampan samtidigt. En praktisk pryl var också en stickkontakt som är så platt att den får plats bakom vilken soffa eller skåp som helst.

Vi besökte också den nya köpcentrat som heter Polygone och inte är så värst märkvärdigt, men uppe på taket har man en mängd sk. etniska restauranger av god kvalitet. Idag valde vi den japanska Tokyo som har mycket god japansk mat. Kaffet drack vi på deras terrass där det var nära tjugo grader och strålande sol.

Nästa anhalt blev centrala Beziers och Gallerie Lafayette, som var en irriterande upplevelse. Dels hade man sämre sortiment än vanligt och så hade man börjat med en ny prispolicy. Det mesta i affären såldes till 30-40% reducerat pris om man hade Lafayette betalkort och betalade med det. För att få det måste man ett checkkonto och checkhäfte så dom kunde begära autogiro. Således - om man är så fattig att man inte har ett checkkonto så kan man inte få ett betalkort att använda istället för checker och om man sparat vanliga pengar till något så får man betala nästan dubbla priset. Så blir det när varuhusen tjänar mer pengar som bank än på sin kärnverksamhet. Man undrar vad Visa, MC och Amex skall ge oss för att vi skall fortsätta använda deras kort nu när varuhusen tvingar oss att använda deras.

En kul sak i Beziers var att man hade mängder av cyckelburna poliser på gatorna. Om det var för att få ordning på trafiken eller för att hålla ordning på ficktjuvar i julhandeln vet jag inte, men det är trevligt med poliser på cykel, som inte är fullhägda med vapen och batonger utan bara hjälpsamma och trevliga.

På vägen hem undrade vi lite hur det skall gå för alla "glädjeflickor", som man ser efter vägen, eller snarare deras kunder, om nu Frankrike inför en sexköpslag.

Sanddrivor smälter inte till våren

2011-12-04T17:18:00.001+01:00

Just nu biter svenska kommunpolitiker sina naglar och undrar hur vintern skall bli. Kommer det att, förutom att spara pengar på skolan och äldrevården, även gå att tjäna in några kronor på snöröjning och sandning den kommande vintern? Jag tänkte på det när jag vandrade omkring på stranden i Gruissan idag i strålande sol och 17 graders värme.

Här nere har man inga snöproblem, men däremot problem med sand, dock omvända. Innan våren måste man frakta bort all sand som drivit upp över alla vägar och stigar längst hela kusten. Den ligger i höga packade drivor inte olikt drivsnön i Sverige. Skillnaden är dock att sanden knappast smälter bort om man ignorerar den, vilket många svenska kommuner litar till. Ett annat mycket kostsamt problem är de tonvis med drivved som blåst upp på de milsvida stränderna och dessutom till råga på allt delvis blivit begravda i sand av vinden. All denna drivved måste bort innan våren när kommunernas stora inkomstkälla, turisterna, kommer för att gona sig på perfekt rena stränder.

Drivveden sätter igång min fantasi. Var har alla dessa träd växt? Kommer dom från Afrika, Italien, Spanien eller kanske Grekland? Vad är det för slags träd - hur ser det ut på stränderna där stormen ryckt upp dom med rötterna? Nog är det spännande att tänka på hur de hamnat just här?

Nu är ju inte turisterna den enda inkomstkällan här nere, men man får sina inkomster från lite andra områden är i Sverige. Givetvis är vinodlingen en av de viktigaste, men i Gruissan och många andra platser framställer man också salt på det gamla sättet. Man låter havsvatten indunsta i grunda dammar där man sedan skrapar upp det, renar det och säljer som gourmetsalt. En annan udda verksamhet är risodling som förekommer här längs kusten. Det är intressant att se hur man har uppfunnit stora moderna skördetröskor som kan gå på vattensjuk mark.

Sådana prosaiska saker far genom mitt huvud när jag strosar runt i solen. Efter promenaden stannade vi till vid ostronodlingen och köpte ett halvt dussin ostron, ett och ett halvt kilo musslor och två halvor av de mest fantastiskt fullmatade Nordsjökrabbor. Det blev en utsökt lunch när vi kom hem och dessutom kostade dessa läckerheter bara 19 euro. Jag hittade en flaska vitt vin från La Clape som passade väldigt bra till. La Clape är det stora platåberg som ligger mellan Narbonne och kusten. Området är känt för sina fina vita viner, men de röda går inte av för hackor dom heller. Det är där som det världberömda Château l'Hospitalet ligger. Vinet vi drack kom från granngården Mas de Soleila och heter Sphinx av årgång 2008.

Favoriter i repris från mars-april 2008

Blågul vår i Frankrike
En fantastisk utflykt till Spanien
Utlänningar har allt konstiga matvanor

Konsten att hitta dåliga viner utan att anstränga sig

2011-12-03T14:01:00.001+01:00

Jag har många gånger prisat dagens viner från Languedoc, något som kanske gör svenska vinälskare lite sorgsna eftersom dom inte erbjuds på Systembolaget på ett seriöst sätt. Nu undrar säkert vän av ordning varför en del av de få viner från regionen, som vi fått smaka i Sverige är så mediokra. Det enda jag kan säga är att man kan hitta ganska mediokra viner om man anstränger sig, eller om man som Systembolaget, letar efter producenter som levererar enorma mängder till hutlöst låga priser.

Tricket för uppköpare och turister är att följa skyltarna med Cave Cooperative och köpa vin där. Oftast kan man då få viner till låga priser, låg kvalitet och inte särskilt typiska för sin terroir trots att dom har erforderlig AOC-status. Nu skall jag inte vara kategorisk. Några få cave cooperative gör alldeles utsökta viner. Ett exempel är Embres et Castelmaure, en liten by uppe i höga Corbièresbergen som inte bara gör viner av superkvalitet, utan också är oerhört avant garde när det gäller design av etiketter och den cave som vi kommer till som besökare. En annan utbrytarcave är Cellier d'Orfe som är ett cooperativ av vinodlare med ambitioner inom kommunerna Ornaison, Ferrals och Boutenac i Corbières. Som vår granne sa när vi kommenterade att en av deras viner fått guldmedalj: "Vi får guldmedalj för alla våra viner."

Mer typiska är dock de cave cooperative dit de flesta icke vinproducerande bönder skickar sina druvor. Lezignan-Corbières är centralort i ett område med fantastiska viner. En turist som kommer in i staden och vill köpa vin passerar då dess cave cooperative - en vacker byggnad. Gör det - dvs. passera snabbt, för vinerna där är riktigt dåliga jämfört med vad man kan köpa hos de enskilda odlarna överallt i området. Hit skickar alla bönder utan ambitioner sina druvor utan urskiljning och vinet blir därefter. Om man inte känner för att besöka enskilda odlare, men ändå vill ha viner av högsta klass så vänder man bilen och åker en kilometer tillbaka tills man ser skylten CDD. Där säljs utvalda viner från hela Languedoc och man kan smaka och skapa sig en egen uppfattning. Priserna är desamma som hos odlaren.

Vår goda vänners son har blivit chef för ett cave cooperative i södra Roussillon. Han berättar skräckhistorier om hur bönderna levererar sina druvor alldeles för tidigt. Dom är omogna, dessutom är lasten är full av kvistar och löv och annat skräp. Trots detta har han, med hjälp av modern teknik kunnat framställa viner som för första gången i cooperativets historia blivit belönat på de stora mässorna. Vi smakade ett rött vin häromkvällen som var utsökt och bara kostade 5 euro per flaska. Vi frågade om inte bönderna var stolta över detta. De bryr sig inte ett dugg om det så länge dom får sitt kilopris för skräpet dom levererar menade han. För dom är det viktigast att klara av skörden så tidigt som möjligt så dom kan ge sig ut i sina båtar och fiska på Medelhavet, vilket är deras stora passion.

Favoriter i repris från februari 2008:

Franska språket - ett gigantiskt miljöhot
Att vara ytlänning är inte alltid så lätt
Borgmästaren bjuder seniorerna på fest

Den bästa årgången på 40 år

2011-11-29T12:07:00.001+01:00

Vår lokale vinodlare och före detta franske rugbystjärnan Gerard Bertrand har blivit utsedd till årets europeiske vinodlare av den ansedda amerikanska vintidskriften Wine Enthusiast. I en intervju i Midi Libres pappersupplaga säger han att årets vin från Aude och Herault, dvs. främst Corbières och Minervois och omkringliggande appelationer som Saint Chinian m.fl. är den bästa vi haft på 40 år.

Han säger också att detta är ett enastående tillfälle att ta vara på eftersom skördarna i Italien, Spanien och övriga Europa har varit små och inte lika bra. Man inser lätt detta om man bor här nere och har sett hur väderkartan för övriga Europa inklusive andra delar av Frankrike envist visat låga temperaturer och regn hela sommaren, medan vårt lilla hörn har haft strålande väder och värme.

Det enda smolket i bägaren för svenska vinentusiaster är att Systembolaget konsekvent verkar undvika viner från den här delen av världen trots den uppmärksamhet de får i andra länder. Visst finns det några få flaskor, men inte är det de bästa inte och absolut inte de mest prisvärda. Det finns något mediokert ekologiskt vin samt några endruvsviner och ett och annat på beställningsortimentet och - inte att förglömma - Gerard Bertrands prestigevin, La Forge, från Boutenac för strax under 400 kronor flaskan. Själva beställde vi det utsökta B de Boutenac av grannen för 8 euro flaskan i går och det är oerhört mera prisvärt. Det fanns för övrigt under en kort tid på några svenska butiker för ett par år sedan. Då är B de Boutenac bara ett bland mer än ett dussintal viner av appelationen Corbières Boutenac som man kan köpa här för priser mellan 8 och 20 euro flaskan och några få dyrare.

Nu skriver jag, av naturliga skäl, mest om vårt lokala vin, men man får inte glömma att det finns mängder av utsökta viner från Languedoc-Roussillon. Jag har nämnt Saint Chinian där den svenskägda vingården Domaine La Rabidote ligger, samt Minervois, men där finns även Faugères och Pic St Loup och alla de fantastiska vinerna som går under namnet AOC Languedoc. Dit räknas vingårdarna i norra Herault som Mas de Daumas Gassac och alla producenterna i Montpeyroux som gör viner av yppersta kvalitet inom vad man kallar "den gyllene triangeln". I söder, mot Spanien, finns en liten appelation som heter AOC Collioure där vinstockarna är urgamla och bara några decimeter höga där dom klamrar sig fast vid de karga sluttningarna - ganska dyrt med väldigt bra men nästan gratis jämfört med samma kvalitet från Bordeaux och Borgogne.

Nackdelen med de flesta röda viner här nere är att dom är av så hög kvalitet att dom behöver lagras några år för att komma riktigt till sin rätt. Det är kanske inget för Systembolaget som vet att deras kunder främst köper vin utifrån kronor per liter och gärna vill dricka ur flaskan eller BiBen så fort som möjligt. Om man någon gång köper en flaska av hög kvalitet och lite kraftigare typ inser man emellertid att man dricker oerhört mycket mindre till en god måltid än om man dricker ett billigt vin. Dessutom klarar ett bra vin att korkas både en och två dagar utan att förlora i kvalitet, vilket inte ett billigt vin gör. Vi brukar ha en flaska vin i ungefär två, kanske till och med tre dagar, då blir det ett litet glas var till varje måltid. Men - man blir ju inte lika full förstås.

Hur världen bästa vinmonopol kan ha missat allt detta är en gåta.

Favoriter i repris från 2007:
Sverige har problem....
Fram för bra sjukvård för unga, rika och friska
Första julen i Frankrike

Om man skall besöka endast en restaurang i Barcelona

2011-11-27T22:16:00.001+01:00

Ignasi Montes

Om man skall besöka endast en restaurang i Barcelona så är mitt val helt klart. Det blir Restaurang Osmosis, som ligger på Aribau 100.

Vårt första besök var på kvällen och vårt andra besök vid lunchtid. Restaurangen har ingen a la cartemeny utan en avsmakningsmeny. På kvällen kostar den 42 euro och på lunch 25 euro.

Vi anlände, för spanska förhållanden, ganska tidigt på kvällen och fick ett bord i det yttre rummet. Redan när vi gick igenom menyn insåg vi att detta var en restaurang som månade om sina gäster. Min fru måste hålla viss diet, men trots att man hade en fast meny kunde vi gå igenom varje rätt och modifiera den speciellt för henne. Man serverade glasvis viner till varje rätt så vi överlämnade till personalen att välja våra viner.

Första överraskningen var när ägaren själv - Ignasi Montes - satte sig ned vid vårt bord för att diskutera vinet till den inledande gåsleverentrén. Han bestämde att vi skulle testa Spaniens stolthet sherry. Döm om vår förvåning när man dukade upp fyra glas på en svart duk och fyra flaskor sherry på en annan svart duk och vi fick en ingående berättelse om olika kvaliteér av sherry samt en sherryprovning. Det var en upplevelse att testa dessa olika sherrysorter till de två första rätterna.

Vinerna vi drack

Till varje rätt kom sedan ett utvalt vin åtföljt av en berättelse varifrån vinet kom och orientering på en liten karta var de producerades. Eftersom ägaren snabbt insåg att vi var intresserade av vin tillbringade han mycket tid vid vårt bord för att diskutera olika viners och druvors för- och nackdelar.

När desserten serverades frågade han om vi kunde tänka oss smaka en väldigt speciell sherry. Det var en tysk som emigrerat till Jerez och tagit med sig vanan att odla Rieslingdruvor. Klimatet och jordmånen passade inte rieslingdruvan särskilt väl så han började tillverka en sherry av dem. Denna sherry var mörkt brun, trögflytande och oerhört smakrik.

Innan desserten gick min fru ut för att röka. Ägaren sade då att han hade ett rum högre upp i huset där han och hans vänner hade en slags cigarrklubb dit vi kunde gå för att röka och dricka vårt kaffe. Väl där insåg jag att jag hade glömt mina cigarrer och frågade om han sålde sådana. Vill du ha små eller stora frågade han och skickade ut en av personalen och köpte en utsökt Montecristo åt mig. Bakom ryggen hade han dessutom gömt en congnacskupa med en mörkbrun dryck. Det var ett destillat på den kraftiga tyska sherryn som bara tillverkades i 3000 flaskor totalt per år. Det var inte något mindre än en oerhörd smakupplevelse tillsammans med kaffe och en cigarr. Tysken som tillverkade dessa ädla drycker hette Peter Simonis, men har nu antagit det spanska namnet Pedro Ximenes.

Kvällsmenyn

Vid lunchtid dagen vi lämnade Barcelona återvände vi till Osmosis för att prova deras lunchmeny. Skillnaden mellan den och kvällsmenyn var marginell och maten var även under den mer hektiska lunchen absolut perfekt. Råvarorna helt i särklass - gåslever, vaktel, hummer, allenhanda färska svampar och pinfärsk fisk serverades. Alla rätter var perfekt utförda - vakteln precis rätt stekt så den var saftig och mör, fisken och hummern hade precis stannat och kunde därför bevara alla sina smaker och tillbehören var utsökta. Ändå tog man sig tid att ge min fru speciella saker som man kom ihåg från vårt tidigare besök.

Osmosis var den bästa totalupplevelse av en restaurang vi haft någonsin.
Vad kostade det? Middag på kvällen kostade 140 euro för oss två inklusive allt och lunchen 75 euro.

Två pensionärer i Barcelona

2011-11-26T15:35:00.001+01:00

Parc Güell

Som pensionär kan man utnyttja tillfällena. Det märkte vi under knappt tre dagar i Barcelona. Det gäller bara att åka till de berömda resmålen när ingen annan vill eller kan för sitt jobb. Vi har nästan exakt två timmar med bil hemifrån till flygplatsen i Girona och där kan man parkera bilen och ta bussen så slipper man köra och parkera i Barcelona. Gironas flygplats var emellertid en öde plats. RyanAir har ställt in massor av linjer till Girona precis lagom till att de enorma investeringarna i ny parkeringshus och annan infrastruktur är klart. Där står nu kommunen med enorma investeringar, som RyanAir har krävt för att komma dit och nu lämnar man kommunen i sticket med bara några få avgångar.

Vi hade fått tips om ett litet hotell på Ramblan som våra amerikanska vänner bott på. Sedan dom bodde där har man renoverat hotellet och priserna är normalt skyhöga. Om man däremot är fri att resa när man vill så kan man passa på när det är billigt. Vi betalade 155 euro för två personer i två nätter. Hotellet heter Praktik Rambla och är ett sk. boutiquehotell inrymt i ett gammalt privatpalats ritat av den katalanske arkitekten Francesco de Paula del Villar y Carmona. Boutiquehotell betyder att alla rum är individuellt och väldigt omsorgsfullt utformade, ofta beroende på att de är inrymda i gamla byggnader som haft annan användning tidigare. Hotellet och rummen är mycket vackra och personalen väldigt hjälpsamma.

Trots att vädret var stålande med temperaturer upp emot 25 grader hann vi med lite kultur och mat mellan strosandet i solen. Picazzomuseet var den stora besvikelsen för mig som alltid varit en stor beundrare av Picassos kända verk som La Guernica och hans blå period. Intressant var att se hur oerhört begåvad han var som ung och hur hans motiv ofta berättade om ett stort intresse för människor och visade stor inlevelse. De senare målningarna och keramiken gjorde mig emellertid bara deprimerad. Jag fick ett intryck av att han kände både ett självförakt och ett förakt för sina kunder under senare år som berömd stjärna. Man förstår bättre den ganska elaka parodi som Hasse & Tage gjort på Picassos konstnärliga liv i filmen Picassos äventyr, en film som jag nog har sett ett dussintals gånger. Tycka vad man vill om Picassos antagonist Salvador Dali, men hur provocerande han än var så utförde han alla provokationer med en bländande teknik, en minutiös noggranhet och stor inlevelse.

Då var det vi såg av Antoni Gaudis verk fantastiska upplevelser. Han finns ju överallt i Barcelona, men vi besökte dels Palau Güell dels Parc Güell. Det finns inga ord som kan beskriva den kreativitet och experimentlusta som Antoni Gaudi visade prov på i sina verk. Han ställer verkligen alla vedertagna arkitekturuppfattningar på ända och skapar byggnader och anläggningar som är fulla av skönhet och livsglädje. Det är intressant att just Parc Güell egentligen var ett misslyckat byggprojekt som blev en park.

En annan trevlig sak i Barcelona är att man på många ställen får pensionärsrabatt om man är över 60 år. Dessutom hade vi inte de vanlig problemen med ficktjuvar, som är skräcken i Spanien. Dels lämnade vi våra plånböcker på hotellet i kassaskåpet och stoppade bara ned ett betalkort i en ficka och lite kontanter i en annan ficka, dels var vi väldigt observanta. Vi undvek kollektiva transportmedel och åkte i stället taxi, som är jättebilligt. Kanske det också var så att det är lågsäsong för tjuvarna - dom kanske har andra jaktmarker nu på hösten.

Givetvis åt vi också på ett par riktigt bra restauranger. En av dom var verkligen en överraskning och det är ingen överdrift när jag säger att den middag vi åt på Restaurang Osmosis var, inte bara en av de största matupplevelser vi haft, utan också den absolut största totalupplevelse av en restaurang vi haft. Det kommer jag att skriva om om ett par dagar.

Man behöver inte använda RyanAir längre

2011-11-20T21:58:00.001+01:00

Det har varit ovanligt blött på senaste tiden för att vara i våra trakter. Nu börjar man mer luta åt att nästa generation skall flyta bort än att det skall bli öken i hela Sydfrankrike. Nåt elände blir det i framtiden, det kan vi vara säkra på, vilket det nu blir. Jag klagar emellertid inte när det fortfarande är varmt och skönt och man kan ta en promenad varje dag, så så illa är det inte om man inte bestämmer sig för att det skall vara det.

Lite trist är det ändå att inte kunna göra allt man vill alla dagar så vi har bestämt oss för att vi skall åka några dagar till Barcelona nästa vecka. Vi ställer bilen på flygplatsen i Girona och tar en buss in till centrum. Bussarna går var femte minut och bilen står videoövervakad och trygg i det nya parkeringshuset. Att ta med bilen till Barcelona är uteslutet om man inte vill ha den uppbruten. Det är nog så illa att ha med sig en plånbok. Dom gjorde ett TV-reportage och klockade hur lång tid det tog att bli av med sin väska om man inte såg upp på Ramblan. 20 minuter var normaltid mellan stöldförsöken trots att Ramblan kryllar av civilklädda poliser. Vi blev utsatta för tre försök under samma dag i Madrid härom året.

En nyhet i år när man bor härnere är att RyanAir blir snålare och snålare på förbindelser till Sverige under vintermånaderna. Företaget gör sig ju också till ovän med flera kommuner de har flygplatser i så dom kan ju flyga från färre platser. Nu är det faktiskt lika bra för jag börjar bli ärligt trött på Ryanairs attityd mot oss kunder. Man har regler som man praktiserar godtyckligt på olika flygplatser, vilket gör att man aldrig vet om man skall få betala än den ena än den andra tilläggsavgiften just den dagen på den flygplatsen.

Nu har vi upptäckt att man inte behöver anlita RyanAir. Vi har utmärkta förbindelser från exempelvis Toulouse med både Air France/KLM och Brussels Air som inte kostar mer än vad RyanAir tar med alla tillägg. Fördelen är att man blir behandlad som en människa inte som boskap. Visserligen får man byta plan, men det får man ju göra med RyanAir också när dom drar in direktförbindelserna. På de vanliga bolagen kostar det ju inte dubbelt att få anslutning och dom garanterar att man kommer fram till slutmålet, vilket inte RyanAir gör eftersom dom aldrig väntar in anslutningar.

Två väldigt bra tjänster för att hitta billiga flybiljetter är:
KAYAK (finns även som app till din smartphone)
SEATFINDER

Vid det här laget har jag skrivit några hundra texter och några av dom gamla har fortfarande många läsare och jag skäms inte för dom så därför kommer jag under en tid framåt att avsluta mina texter med "Favoriter i repris".

Favoriter i repris från oktober 2007:
Det franska skattetrycket
Man måste ha fint hemma
Den franska revolutionen i det lilla
Alkohol som berusningsmedel eller livsmedel
Människans bästa vän

Livrem och hängslen i den franska vården

2011-11-13T22:40:00.001+01:00

I Sverige pågår ständigt en diskussion om alternativ medicin kontra skolmedicin. Många anhängare av de alternativa behandlingsmetoderna skyr skolmedicinen som pesten och diskussionerna mellan företrädarna för de två åsikterna kan vara hårda.

I Frankrike är inställningen till alternativa behandlingsmetoder mycket liberal såväl från privatpersoner som från myndigheterna. Tron på madonnan och andra helgons helande kraft finns hos många även icke religiösa, medier, spåkvinnor och allsköns knepiga terapier är väldigt populära och vissa ersätts till och med av försäkringskassan. För ett par år sedan läste jag i dagstidningen om en sexterapeut i Lyon som specialiserade sig på män med sexuella problem. Hon återbördade dom till normal funktionalitet genom att handgripligt träna med dom fullt ut så att säga. Hennes behandling ersattes av försäkringskassan. Troligen är det inget för kassan i Sverige, men kanske det skulle funka med RUT-avdrag om terapeuten kom hem till patienten.

En av de mer knepiga saker jag kommit i kontakt med var en nära vän som hade skickat ett foto av sig själv till en terapeut som skulle kunna bota henne genom att behandla fotot. Nu är inte det något ovanligt tydligen för våra amerikanska vänner berättade att en kvinna bett att få ett foto av deras son som varit sjuk för att ge honom en helhetsgenomgång hälsomässigt. I sanningens namn ville hon ha en hårlock samt hans födelsedata också, så det var ju en helt annan sak.

Nu kan man kanske tro att fransmännen är väldigt inne på alternativa behandlingar och misstror skolmedicinen, men icke så. Dom litar stenhårt på skolmedicinen och stoppar i sig enorma mängder piller samtidigt som dom använder sig av allt alternativt som dom kan hitta. Vi baxnar över vilka mängder medicin man får för minsta åkomma härnere, samtidigt som man erbjuds allehanda terapier av, för oss, mindre vanligt slag. Frankrike är det land i Europa där mest medicin skrivs ut och kostnaderna håller på att bli ett stort problem.

Min fru hade blivit smittad med influensa av minsta barnbarnet i Sverige och när det nästan var över fick hon en riktigt kraftig retur när vi kom hem. Iväg till doktorn och fick genomgå en rejäl undersökning och receptskrivning. Därefter blev det apoteket och där packades det ned antibiotika, cortison, slemlösande, värktabletter, inhalator, näsdroppar samt hostmedicin. Det blev en rejäl kasse och inte ett öre kostade det. Vi har hela översta lådan i byrån proppfull med allehanda piller och annat som vi fått för mer eller mindre allvarliga åkommor. Till och med förbandsmaterial får man på recept om man skadat sig.

Själv har jag gått tjugo gånger till massör på kassan, samtidigt som jag behandlas av reumatolog, blir röntgad och ultraljudad och kommer att få allehanda andra behandlingar, som exempelvis av osteopat. Man blir nästan överväldigad av alla vårdinsatser man blir föremål för - och snabbt går det - och tid tar dom sig - och trevliga är dom.

Just osteopaten var en upplevelse. Jag är väldigt avvaktande mot alternativa behandlingar. Inte för att jag förkastar något av princip. Jag vet ju att det finns mycket vi inte förstår, men jag accepterar inte heller något utan att ha fått en vettig förklaring. Jag fick en gång ett stort antal sessioner med akupunktur, men den mycket trevliga och säkert kunniga, terapeuten konstaterade snart att det inte bet på mig eftersom det kräver ett positivt sinnelag för att funka.

Osteopater är lite som en kiropraktor, men har en helhetssyn på kroppen. Osteopaten behandlade mig två gånger och försökte ställa rätt min snedhet i kroppen. Han ville jag skulle ha inlägg i skorna, men det visade sig att det bara gjorde mig ännu snedare så han ville titta på mig igen eftersom jag fortfarande led av värk och stelhet i kroppen. Han hade glömt att kolla tänderna och där fann han problemet. Jag log lite överseende, men eftersom han är en kompetent och trevlig grabb fick han fixa till min käke som han påstod var väldigt knepig, med snedväxta tänder på ena sidan. Efter att ha vridit, tryckt, bänt och grejat med min käke under ganska lång tid konstaterade han att mina höfter och rygg var rakare.

Döm av min förvåning när jag vaknade nästa morgon utan stelhet och värk. Jag rör mig som en avsevärt yngre person och kan faktiskt göra både det ena och andra arbetet på huset vilket jag också gjort. Innan hade jag ett elände att resa mig upp varje gång jag hukat mig ned eller gjort något i en obekväm ställning.

Som den tekniker jag är började jag fundera. Om man krockar en bil och den blir lite sned någonstans måste man mäta upp den med laser för att den skall fungera bra och inte slitas ut i alla möjliga delar. Samma sak gäller om framvagnen är felställd. Det är ju inte så konstigt att en sned käke påverkar kraniet och ryggraden och resten av ryggen om man "kör" omkring med det i några decennier dagligen. En käke tuggar ju några mil under ett liv om man säger så.

Läs också:
Du har nog blivit kall...
Årlig service på den gamla ....
Sjukvårdens pillerhysteri ...

Middag a la Kajsa Varg - samt lite obehaglig läsning till dessert

2011-11-08T20:27:00.000+01:00

Vardag - inte så mycket i kylskåpet, men jag är hungrig så jag går ned och kollar vad vi har. Vi köpte fyra dubbla lammkotletter i lördags så de får bli basen. Vad mer? Några morötter, en lime, några tomater, en påse potatis med lite groddar på. Vi hade plockat en ruska rosmarin under promenaden på förmiddagen. Min fru får en Campari med soda så hon inte stör mig och själv blandar jag en Dry Martini för inspirationens skull.

Den något föråldrade potatisen lämpar sig bäst för puré av min speciella onyttiga sort med mycket smör. Kotletterna kryddar jag med bara svartpeppar och rosasteker - salta får man göra vid bordet. Två morötter blir till långa tunna band a la tagliatelle med hjälp av en mandolin. En stor tomat tärnas och blandas med en halv tesked hackad färsk rosmarin.

Morotsbanden wookas i en stekpanna i lite olja, lite limesaft pressas över och precis på slutet ger man det ett par sprut av balsamikosirap och lägger i tomaterna och vänder det några gånger i pannan.

Man lägger upp kotletterna, moset och tagliatellen och garnerar med en kvist rosmarin. Det blev väldigt gott, främst på grund av balansen mellan sötma, syra och sälta i tillbehören. Köttet var också väldigt mört och gott. Till det drack vi ett Corebièresvin från ett exceptionellt cooperativ uppe i bergen. Embres et Castelmaure. Det var deras Pompadour vi drack av årgång 2008. Med sin något mer framträdande syra än vad som är vanligt i Corbières, mjuka tanniner och väldigt tydliga kryddörtstoner var den perfekt till maten.

Tänk så mycket man kan göra med billiga råvaror och lite inspiration.

Om man skall tipsa om lite intellektuell skaffning vid sidan om den lekamliga så vill jag gärna slå ett slag för tredje delen i Renzo Aneröds trilogi. Den heter Fiender och är en riktigt obehaglig bok som man bör läsa. Om man däremot redan har skaffat sig sitt lilla startpaket av bekväma och korrekta åsikter att ståta med i bekantskapskretsen så bör man avstå. Det blir så jobbigt annars, sedan man tagit del av Aneröds skoninsglösa verklighetsbeskrivningar.

Stekta gröna tomater och en juldikt "in transpiranto"

2011-11-07T12:52:00.000+01:00

Som ni som bor i Sydfrankrike säkert har märkt och ni i Sverige säkert sett på TV, har det regnat så in i baljan i södra Frankrike den senaste veckan. Vi i Boutenac har emellertid klarat oss, dels för att det regnat mindre, dels för att byn ligger högt och inte svämmas över. Våra vänner i Sete har emellertid haft orkan. Dom bor på femte våningen ca 150 meter från Medelhavet, men ändå har vågorna sprejat vatten upp på deras balkong så dom inte kan gå ut på den. Det kan man kalla storm.

Vi har haft det lite stillsammare. Vi plockade vännernas gröna tomater idag - tre kilo - och gjorde tillsammans syltade tomater på det sätt som jag minns mormor gjorde. Det är så gott till stek och annat kött. Eftersom flera tomater var alldeles för stora att sylta bestämde vi att vi skulle göra stekta gröna tomater till lunch. Vi visste inte riktigt hur man gör men min fru fann på råd och dom blev delikata. Så här gjorde hon:

Hon skivade tomaterna i ganska tjocka skivor och gjorde en panering av ströbröd och parmesanost och salt och peppar och stekte dom sakta i olja. Vi testade med lite olika starka såser till, men dom var faktiskt godast naturella. Vi provade också ett par vita viner och fann att en fruktig Sauvignan Blanc från Château Gaussan Kozine passade helt fantastiskt till.

Dessutom har jag, som avskyr allt vad transpirerande motion heter, börjat stärka mina muskler på mitten. Jag måste göra det för ryggens skull säger min läkare. Jag kommer väl att tappa min begynnande pondus samtidigt kanske, men det får man väl ta. Jag har fått rådet att göra plankan som lär vara väldigt bra för de muskler jag behöver träna och dessutom skonsam mot ryggen och så blir man inte svett, men oerhört slut på bara några minuter. Det passar mig utmärkt.

Kanske är det så att jag fick nog av transpiration under min realskoletid när vår rektor, Yngve Jansson, även känd som grundrektor Ludvigo Hagvald i Grönköping, läste dikter högt för oss under skrivningarna, skrivna på hans eget uppfunna språk transpiranto. För säkerhet översatte han dikterna för oss icke transpirerande elever.

Som ett exempel på vad jag fått utstå under min ungdom ger jag er här en tidig Juldikt, översatt till transpiranto, av nämnde Ludvigo Hagvald. Den är hämtad från tidningen Tunasol som ges ut av Sollentuna lokalförening av Sveriges Pensionärsförbund.

Äntligen är jag både rik och eftersökt

2011-11-05T16:44:00.000+01:00

I går lyssnade vi till något av det mest fantastiska pianospel jag någonsin hört. Det var den cubanske pianisten Chuchu Valdez och ett piano som besökte jazzfestivalen i grannbyn. Han spelade i över en och en halv timma i den oerhört varma lokalen. Det är inte dåligt för en sjuttioårig man. Chuchu Valdez har uppträtt över hela världen och fått 7 Grammis för sitt artisteri. Det var en bra kväll och i morse väntade en överraskning.

Jag fick nämligen tre mail som kommer att förändra mitt liv radikalt. Det första var från Special Investigation Agent Scott L. Everson vid Interpol som ville meddela mig att han åkt till Malaysia för att säkra de pengar som jag har på Bank of Malysia och som riskerar att bli stulna av bedragare. Han varnar mig för att frågan är så delikat att jag inte får nämna hans brev till någon utomstående, så jag ber er att hålla det här för er själva. Visserligen säger han att det bara rör sig om 6 1/2 miljoner US Dollar, men även det är ju pengar. Det enda jag behöver göra är att skicka mitt fullständiga namn och adress till honom samt telefonnummer så fixar han resten.

Det andra mailet kom från Godwin Okoh - chefen för TNT i Lagos - som varnade för att någon har försökt att ta ut en försändelse innehållande mitt nya bankomatkort som har en behållning av 800 000 dollar - en skitsumma visserligen, men ändå. Jag behöver bara skicka mina personuppgifter så får jag mitt bankomatkort och pengarna är räddade.

Det tredje mailet var verkligen imponerande. Det kom från USA´s nye ambassadör i Nigeria - Terence Patrick McCulley. Han hade just haft ett möte med Nigeries president Goodluck Ebele Jonathan angående mina innestående fordringar i Nigeria som regimen låtit frysa inne under många år. Eftersom det rör sig om 1 miljard US Dollar så ansågs det vara en viktigt fråga. Nu skall jag äntligen få tillgång till mina surt förvärvade slantar. Eftersom det här är en grej på högsta nivå så måste jag tillsammans med mina personuppgifter även skicka en kopia av mitt pass. Någon ordning får det ju vara.

Tänk att jag har lyckats spara ihop hela 1 007 300 000 amerikanska dollar - ca 7 miljarder svenska kronor under mina år på Chalmers och då har jag inte ens jobbat i banksektorn. Inte illa om jag får säga det själv. Kan det vara pension från det år jag jobbade på ett amerikansk universitet tro?

Nu tycker jag att de här oväntade tillskotten i kassan är lite oförtjänta och jag klarar mig ju redan hyfsat om än inte extravaganta, så jag har beslutat att, så snart jag fått mina pengar, dela med mig till andra pensionärer som inte har lika mycket sparat. Ni behöver bara skicka mig era personuppgifter samt numret på ert Visakort så för jag över 1 miljon kronor till ert konto. Glöm inte att skicka med säkerhetskoden som står på baksidan av kortet. De första hundra får del av min rikedom.

När jag berättade för min fru om mailen jag fått undrade hon om det verkligen fanns så idiotiska människor att dom skickade in sina personuppgifter till en okänd person eller myndighet. Bara summorna borde ju få en larmklocka att ringa. Det fick mig att fundera lite.

Eftersom de här breven har förekommit under ett par decennier så måste det ju vara människor som går på det. Jag kan tänka mig flera orsaker till detta.

Uppenbarligen finns det individer runt om i världen som bollar med de här summorna utan att finna det onaturligt.

Tydligen finns det också personer som har pengar gömda lite varstans i världen och inte riktigt kan hålla reda på hur mycket och var dom är placerade.

Kanske det också är så att dom väl vet att dom inte har något sådant konto, men om nu någon idiot blandat ihop dom med någon annan så får dom väl skylla sig själva. Skicka hit kosingen bara.

Ofta är de här breven utformade så att man skall hjälpa en skurk (politiker eller liknande) att smuggla ut pengar från något afrikanskt land. Pengar som kommer från bistånd eller kriminalitet. Man får då en rejäl provision om man hjälper till. Att brevskrivaren erkänner att pengarna kommit till genom oärlighet är oemotståndligt för en del. Det krävs en skurk för att lura en skurk.

Det finns nog också ett stort mått av rasism hos många i västvärlden som brevskickarna utnyttjar på ett skickligt sätt. "Det vet man ju hur skurkaktiga dom där negrerna är, så det är nog helt OK", resonerar kanske en del.

Faktum är att jag har träffat ett par personer, även i Sverige, som skulle kunna gå på en sådan här grej, just på grund av några av de ovanstående skälen.

Georges Brassens - Frankrikes nationalpoet

2011-11-01T18:47:00.001+01:00

När vi för tjugo år sedan kom till Sete i södra Frankrike blev åtminstone jag för första gången bekant med namnet George Brassens. Hans namn fanns överallt - museer, restauranger och platser var uppkallade efter denne Brassens. Hans bild dök ständigt upp där han satt med den eviga pipan i munnen och en gitarr i knät. Hans sånger hördes överallt - i radion, på barer och vid konserter. Sångerna var väldigt medryckande fast man inte förstod mycket av texten. De hade alltid en smittande rytm som gjorde att man alltid kände igen en Brassenslåt när man hörde den.

För den som är intresserad av George Brassens har litteraturprofessorn Lena Kareland skrivit en mycket bra artikel i Svenska Dagbladet med namnet "Djärvast och blygast bland sångare". Läs den och gå sedan och köp en skiva med Frankrikes mest översatta poet.

Tipstack till Laurent.

Efter regn kommer sniglarna

2011-10-29T22:47:00.000+02:00

Eftersom jag är en i grunden sadistiskt lagd person så upphör jag aldrig att påminna mina vänner på svenska Västkusten om att vi har 300 soldagar här nere på ett år. Det innebär 60 dagar utan sol, dvs i genomsnitt 5 dagar per månad - ett fåtal av de dagarna ger regn. Alldeles för få tycker vinodlarna och vid helt fel tillfälle. Bönder är sig lika i alla länder - dom är aldrig nöjda.

När det regnar så gör det det med besked här nere - några 100 mm/dag är inte ovanligt, med översvämningar som följd. Vi är emellertid lyckligt lottade eftersom vår by ligger högt. Det kan dock bli som 1999 när floden Orbieu svämmade över och lämnade vår by som en stor ö mitt i ett omland av dränkta byar och vingårdar. Lite som Ervalla i Närke under vårfloden där det påstås att man sålt gårdar med strandtomt på våren och när de nya ägarna kommit framåt sommaren finns inte ett vattendrag så lång ögat kan se.

Nu tar man ösregnet med jämnmod här nere, vilket är lätt när det inte regnat på hela sommaren. Det är bra för marken och växterna säger man - och - säger kvinnorna: "Nu kan man plocka sniglar". Troligen blir sniglar i alla former den huvudsakliga maten de närmaste veckorna i många familjer. Jag minns för några år sedan när min fru hade med sig en väninna hit ned och våra vänner skulle bjuda på sniglar. Det var genomgående sniglar i alla tänkbara former. Till saken hör att väninnan aldrig smakat sniglar, men eftersom hon är från Finland och utrustad med osedvanlig sisu så åt hon sig tapper genom hela middagen. Själv gillar jag sniglar, men har blivit sjuk de senaste gångerna jag ätit det så jag börjar undra om jag är överkänslig på något sätt.

Min mor skulle aldrig äta sniglar frivilligt, men för många år sedan bjöd vi henne på en fin Michelinrestaurang. Hon njöt enormt av all den goda maten - speciellt den lilla uppmjukningsrätten vi fick innan. När vi åkte hem frågade vi om hon visste vad det var hon ätit. Hon gissade på svampstuvning eller något liknande. När vi berättade att det var sniglar hon ätit blev hon omedelbart illamående och kunde sedan inte sova på hela natten eftersom hon tänkte på att hon hade sniglar i magen.

Ni undrar kanske varför man plockar sniglar efter regn. Om man går ut i naturen efter ett sommarregn finner man varenda stolpe, staket, ståltrådsnät och framför allt allt kraftigt gräs och växtlighet fulla med sniglar. Speciellt omtyckta är den vilda fänkål som växer som häckar efter vägarna - dom är helt täckta med sniglar efter regn. Det är bara att gå ut med en plastpåse och plocka några kilo. Nu är det inte lika ymnigt med sniglar så här sent på hösten, men det går att få ihop en påse för den hugade. Sedan vidtar en komplicerad process som jag inte vet så mycket om, men det går ut på att dom skall svältas i några dagar för att tömma tarmen. Jag tror det ingår en del andra behandlingar också innan dom tillagas, men som sagt, jag vet inte så noga. Jag tänker inte plocka några sniglar idag - det överlåter jag till andra.

Jag ägnade mig däremot åt att göra högskoleprovets ordförståelsedel och fick som vanligt full pott. Man kanske skulle bli antagen till högskolan om man testade, men det finns väl andra prov man skulle falla på förstås.

IKEA's matbutiker i Frankrike har tappat stilen och kvaliten

2011-10-26T21:46:00.000+02:00

Idag var vi på IKEA i Toulouse. Vi valde att åka dig eftersom det skulle regna hela dagen enligt meteorologerna. Solens sken emellertid hela dagen från en klarblå himmel, det var 20 grader varmt och vi kunde fälla ned taket på bilen på hemvägen. Undrar hur det skulle bli om vi lät meteorologernas osäkra prognoser styra vår uppfattning om framtidens klimat?

Jag har otaliga gånger prisat IKEA för att dom är en svensk oas i utlandet och för att dom sprider god svensk matkultur utomlands. På sista tiden måste jag tråkigt nog ta tillbaka allt och påstå motsatsen. När vi flyttade till Frankrike 2007 kunde man köpa flera delikatesser och specialiteter från Sverige på IKEA. Man hade Kalles kaviar, vilket min fru uppskattade, man hade Leksands knäckebröd, brännvinsost, kryddost, svenska snapsar och OP Anderssons akvavit. Man hade ett urval av svenska sillsorter, olika sorters öl som Mariestad, Norrlands och Spendrup Guld och en mängd andra saker som man visste var genuina och bra svenska produkter.

En efter en har dessa produkter försvunnit och bytts ut mot IKEA-produkter - IKEA-sill, lagrad och mild ost utan namn, rompasta istället för Kalles, okända knäckesorter, menlösa specialtillverkade vodkasorter med citron och andra osofistikerade smaker. Det är fullständigt meningslöst att som svensk gå in på den svenska matshoppen numera för det finns inget man vill ha och inte sprider det någon kunskap om god svensk mat heller. Man undrar om Ingvar Kamprad har blivit för gammal och tappat greppet och lämnat över rodret till räknenissar som inte kan skilja på en brännvinsost och en hushållsost annat än att den senare är billigare i inköp.

Om vi lämnar IKEA så är en trevlig nyhet att man från och med nu kan läsa den här bloggen på Veteranens nätversion. Veteranen är SPF:s - Sveriges Pensionärsförbunds - tidning. Dom har under några år länkat till mina skriverier, men nu har vi kommit överens om att samarbeta lite mer organiserat. På det sättet hoppas jag att nå fler läsare som kommit in i "den tredje åldern" som det heter här i Frankrike. Resetjänsten Seatfinder har också hört av sig om samarbete så nu kan man även finna länkar hit från deras reseblogg.

Mitt stora projekt den här veckan har varit att tillverka en fotobok över de 20 år som min fru och jag har känt varandra. Det är roligt, men ack så snårigt och jobbigt att välja och vraka. I första omgången har jag skannat och valt ut ca 1000 bilder som skall in på 100 sidor. Det förstår ju var och en att det inte går så det är bara att kämpa vidare. Det måste var klart till den 3/11 för då går tiden ut för att skapa boken på Internet.

De fantastiska vita vinerna från Corbières

2011-10-22T21:29:00.000+02:00

Pocherad torskrygg, skirat smör, kokt potatis och riven pepperrot. Kan det bli godare? Det svåra att få tag på i Frankrike är pepparrot, men vi köpte flera stora bitar i Sverige och sparade i frysen. Sedan är det bara att ta fram dom frusna och riva dom, men det är viktigt att man river dom direkt på tallriken för smakämnea i pepparrot är oerhört flyktiga och försvinner på nolltid. Man måste också packa de frusna rötterna ordentligt i plastfolie annars smakar dom bara sågspån när man tar ut dom ur frysen.

Som förrätt hade vi "svenska" havskräftor, grillade, indränkta i olja, vitlök, salt och massor av dill. Man bara delar dom och penslar på rikligt av kryddorna och ställer i grillen en stund. Det svåra är att hitta nordatlantiska havskräftor med tillräcklig storlek för att dela.

Efteråt åt vi importerad Boxholms kryddost som nog är den bästa hårdost som man kan få. Fransmän, amerikaner och engelsmän som smakat den är lyriska.

Men - nu till vad jag vill tala om. De vita vinerna från Corbières. De röda vinerna är berömda i hela världen utom i Sverige där dom är okända, utom bland personer som vet något om vin. En mycket duktig sommelier från Sverige som jag guidade runt i området var oerhört imponerad av de vita vinernas kvalitet. Visserligen kan man inte lagra dom, men det är inget problem eftersom dom är så läckra. Här finns både väldigt fina matviner och vad jag kallar balkongviner, dvs. viner som man bara sitter och njuter av med vänner i solskenet eller framför TV:n.

De vita vinerna från Corbeières görs på gamla druvsorter. Huvudsakligen är det Bourboulenc, Grenache Blanc, Macabeu, Marsanne, Rousanne och Vermentino, men man får lov att blanda i mindre mängder av Clairette och Picpoul Blanc (som är basdruvorna i den berömda vermouten Noilly Prat), Muscat Blanc samt Terret Blanc. Det här gäller för dom vinerna som får ha AOC beteckningen, men förutom det gör man de mest fantastiska viner på andra druvor, som då har beteckningen Vin de Pays. Då kan man hitta de läckraste viner på Vignier, Chardonnay, Sauvignon Blanc mm. och blandningar av dessa. Speciellt oekade Chardonnay och väldigt fruktiga Sauvignan Blanc är en upplevelse att dricka.

Anledningen till att vinerna får en så fantastisk karraktär här nere är att vi har 300 soltimmar per år kombinerat med en väldigt bra jordmån. Det gör att druvorna får en smak och vinerna en fruktighet som man inte kan hitta någon annanstans hos samma druvblandningar. De som druckit de vita vinerna från vår region minns det. Att sedan rosévinerna är lika bra är en annan femma, som jag inte skriver om här.

Nu kan ni inte springa till Systemet och köpa vita viner, eller någon annat vin heller från Corbières, eftersom Corbières inte existerar för Systembolagets inköpare. Att det är en del av världens största vinområde och att man odlat vin i Corbiéres sedan år 125 före Kristus bekymrar inte våra monopolbyråkrater. För dom finns inte området, troligen för att de bästa vinerna produceras av små enskilda bönder som inte uppfyller Systemets krav på kvantiteter. För Systembolaget är det bara stordrift som gäller.

Ta gärna bilen och besök Sydfrankrike och fyll den med goda viner. Det lönar sig både ekonomiskt och smakmässigt.

Man lever farligt som 60+

2011-10-19T23:52:00.001+02:00

Jag läste motorsidan i Göteborgs Posten när jag var i Sverige. Där var det en expert som gav råd om hur man skulle klara sig i djungeln av extrautrustning när man köper bil. Det jag hajade till på var att han som mest onödiga utrustning valde parkeringshjälp, dvs. backningsradar och andra hjälpmedel av samma slag. Det är naturligvis lätt att säga om man är trettio år och kan slänga armen över ryggstödet och se 180 grader bakåt, men när man uppnått den åldern så man känner sig vig om man lyckas snegla 45 grader åt sidan så är det en annan femma.

Jag kommer osökta att tänka på Putte Wickman som berättade en skröna om sin vän Charlie Norman som han besökte. "Hej Charlie, jag ser att du köpt en ny bil". "Jolu Putte", säger Charlie på deras gemensamma modersdialekt. "Ja ha köpt en Toyota". "Nämen, visst vale en Mitsubishi du har", säger Putte. "Det är lätt fö'lej å säja som har egna tänder", kommer det till svar.

Det finns emellertid värre saker förknippade med resandet. Det är ett litet äventyr varje morgon man skall göra det man gör i badrummet oavsett om man bor hemma hos någon eller på hotell. Trots att min vän och kollega Gudrun Linn har ägnat stor del av sitt forskarliv åt att just ta reda på hur man utformar badrum för "personer med särskilda behov", finns mycket övrigt att önska. "Särskilda behov" är det vi alla förr eller senare kommer att ha.

Jag har alltid undrat hur vi arkitekter tror att man skall nå toarullen när man sitter på holken. Det är ju en prestation värd gummimannen på cirkus. Om man inte varit förutseende och plockat loss rullen och ställt på golvet innan det beger sig så har man problem.

Nästa steg är att krångla sig upp i ett halt badkar för att duscha. Eftersom många, liksom jag, mest påminner om en fällkniv som rostat och inte riktigt kan fällas ut innan fem minuters het dusch så är det knepigt och farligt.

Sedan kommer nästa problem, åtminstone om man är på hotell. Hur tusan stänger/öppnar man bottenventilen, hur skiftar man mellan dusch och kar. Om världens ingenjörer ägnat en bråkdel av den kreativitet som man gjort på fantasifulla anordningar i badkar hade vi löst de flesta tekniska problem idag och världen hade varit en bättre plats att leva på. Under mina resor har jag ofta funderat på att skriva en liten bok som heter "101 sätt att fylla och tömma ett badkar" (med egna illustrationer).

Därefter kommer nästa problem, nämligen att fästa duschmunstycket så man kan duscha ovanifrån. Om det över huvud taget finns något fäste så är det trasigt eller så är slangen utbytt så fästet inte passar. Skulle man mot förmodan lyckas fästa det så blir belöningen några sylvassa strålar vatten som man knappt blir blöt av. Anledningen till att jag tar upp detta är att det är så jobbigt att klämma fast duschen mellan knäna medan man tvålar in sig. Speciellt om man är mager och inte har så mycket att klämma med. Den vill liksom inte stanna där.

Nu är det ju inte nog med strul med detta. Hur tusan vet man vilken flaska som innehåller shampo. Av någon anledning skall innehållet i hygienprodukter döljas för kunden. Dels är texten ofta guld på brunt eller någon annan omöjlig kombination, dels är flaskorna fullklottrade av all möjlig information utom just vad innehållet skall användas till. När man kravlat sig ur badkaret, med risk för livet, och hittat glasögonen ser man "shampo" skrivet finstil i något hörn i silver på vit bakgrund. Hur många gånger har man inte tvättat håret med sk. "conditioner" eller ännu värre med fuktkräm?

Min son borstade tänderna med Idominsalva en gång, men det berodde nog på en kombination av sen kväll och förlagda glasögon. Det var äckligt påstod han.

- Posted using BlogPress from my iPad

Den svenska dagspressen som språkvårdare

2011-10-18T20:56:00.000+02:00

De högsta betygen för att komma in på högskolan behöver man ha för att bli arkitekt, journalist och läkare. Dessa yrken attraherar således gräddan av vad den svenska skolan kan åstadkomma idag.

Jag minns än idag en tjej som jag hamnade bredvid på en gask på VäDals Nation i Göteborg under sent 60-tal. När jag frågade henne vad hon studerade fick jag svaret att hon studerade till språkvårdare. När jag frågade var blev svaret Journalisthögskolan. Det var lika roligt då som nu.

På den tid då jag gick i realskolan gavs det ut en bok som hette "Stilblommor och grodor" som vi skrattade hjärtligt åt. Ingen idag skulle förmodligen begripa vad som var så roligt och om man skulle samla liknande exempel idag så skulle man väl få ge ut ett verk i tjugo band varje månad.

Vännen Eva har tidigare försett mig med roliga skyltar. Den här gången är det klipp från vår utmärkta dagspress. Jag vill dela med mig av dessa:

Sydsvenska Dagbladet:
Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv
(Fy för att tillbringa 2 år i Eslöv!)

21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare.
(Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)

Nordvästra Skånes Tidningar:
Mannen dog medan kvinnan avled.
(Och skillnaden är...?!)

Örebrokuriren:
Gynekolog hittade knarkgömma.
(Var undrar man genast?!)

Svenska Dagbladet:
Färre gökar i södra Sverige.
(Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)

Ingen av de omkomna hade livshotande skador
(Istället dog de av...??)

Uppsala Nya Tidning:
Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse.
(Tur att man inte är anställd där ....)

Bergslagsposten:
Inga spår efter skidåkare.
(Han måste ha flugit fram)

Huset som brann ned till grunden blev totalförstört.
(Nähä....?)

Ölandsbladet:
Mindre poliser till Borgholm.
(Vad är maxlängden?)

Helsingborgs Dagblad:
Vi skriver alt dåligare.
(Det jör vi vel inte!)

Dagens Nyheter:
Audis dieselversion av A8 imponerar med sin låga bensinförbrukning.
(Inte undra på!!)

Expressen:
Svältdöd blir vardagsmat.
(Vad blir då festmat?)
Aftonbladet:
Arbetslösa har rätt till dagisplats.
(Då är de ju åtminstone sysselsatta!)

Polisen grep torsk i fiskhamnen.
(Var hittar man annars torsk?)

Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld.
(Yeah right!)

Östersundsposten:
Krockade med älg på motorcykel.
(Åker älgar motorcykel...?)

Metro:
Yrkesmördare misstänkt för mord.
(Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!!)

Har tro blivit viktigare än att söka sanning efter bästa förmåga?

2011-10-10T18:23:00.001+02:00

Mina texter är ofta skrivna som kåserier där jag med glimten i ögat häcklar såväl företeelser i Sverige som i Frankrike, två länder som står mig nära och jag känner stor beundran för och samhörighet med.

Den följande texten är emellertid inte ett kåseri utan sprungen ur en oro över hur sakernas tillstånd utvecklat sig under senare år. Som universitetsforskare ligger sökandet efter sanning mig varmt om hjärtat och den fria intellektuella debatten för och emot olika vetenskapliga hypoteser är närmast helig för mig. Under de senaste åren som forskare och med accelererande hastighet har jag sett hur dessa omistliga värden har underminerats mer och mer.

Sökandet efter vetenskaplig sanning har mer och mer underställts statlig och politisk kontroll och dessutom blivit föremål för mediaindustrin populism i snart sagt alla länder inklusive stabila demokratier som Sverige. Debatten om den globala uppvärmningen är inte det enda, men kanske det tydligaste, exemplet för detta. Vi kan kanske börja med några självklarheter.

Ingen kan med säkerhet veta hur framtiden kommer att gestalta sig.
Ingen vettig människa är motståndare till att vi skall hushålla med resurser och vara rädda om vår natur.
Ingen vettig människa vill att framtiden skall innebära en katastrof.
Ingen vettig människa vill våra efterkommande något ont.

Således kan vi utesluta argument som tillskriver motståndaren sådana åsikter ur debatten.

När jag skriver "vettig människa" så utesluter jag olika extremistiskt lagda personer som bara längtar efter domedagen när dom skall få sin belöning och alla andra sitt straff.

Då återstår en grundläggande fråga:

Vilka skall vi lita på - dom som företräder den officiellt vedertagna uppfattningen att vi går mot en katastrof på grund av utsläpp av CO2 eller dom som ger andra förklaringar till förändringar i klimatet och andra bilder av framtiden?

Företrädarna för den officiella uppfattningen använder sig främst av datormodeller som kan skissera scenarier, dvs. beräkningar grundade på ett antal antaganden som man tror på och fakta som vi redan vet. Det är samma metoder som man använder när man skall göra väderprognoser, men eftersom det här rör sig om mycket längre tidsintervall blir de mindre tillförlitliga än väderprognoserna. De tongivande forskarna är ofta meteorologer inom den officiellt vedertagna klimatforskningen.

Metoden med datormodeller användes även i exempelvis teoretisk fysik där man använder den för att göra modeller av universum och försöka förstå universums uppkomst. När man använder sådana modeller är det emellertid oerhört viktigt att man reviderar sina modeller varje gång som kunskapen om verkligheten motsäger modellerna. Det är därför som det vi äldre lärde oss om universum i skolan inte är sant längre.

Problemet uppstår när man använder sådana modeller i politiskt syfte, inte i sökandet efter sanningen. Det är då man bortser från det man ser i verkligheten och väljer bort det som motsäger modellerna. Modellen blir viktigare än verkligheten. Man kan jämföra det med fundamentalistiskt kristna som hävdar skapelseberättelsens riktighet tvärs emot alla vetenskapliga rön. I detta fall finns ett stort antal troende forskare som "bevisar" att skapelseberättelsen är korrekt och evolutionsläran en konstruerad myt uppkommen genom inverkan av djävulen som placerat ut falska bevis för att vilseleda oss människor.

De forskare som ifrågasätter den vedertagna "sanningen" om klimatförändring är huvudsakligen naturvetare. Deras metoder bygger främst på observationer av verkligheten över mycket stora historiska och förhistoriska tidsintervall. Man försöker analysera skeenden såväl på jorden som i rymden och se under vilka förutsättningar som istider och perioder med tropiskt klimat har uppstått under jorden existens. Dessa forskare kommer då till helt andra slutsatser än de forskare som bygger sina förutsägelser på datormodeller om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Nu kan man ju tycka att man skulle kunna, som inom fysiken, använda naturvetarnas observationer av den historiska och förhistoriska verkligheten och modifiera de datormodeller man gör om framtiden. Skulle man inte då kunna finna ett antal alternativa förklaringar till sakernas tillstånd och nya strategier för hur man på bästa sätt skall agera mot eventuella hot i framtiden. Istället utsätts de forskare som emotsäger den officiella uppfattningen för en formlig förföljelse av media, av samhället och av dom bland allmänheten som vill tro på de officiella katastrofscenarierna. Hur kan detta komma sig? Varför är förställningen om framtiden viktigare än att till varje pris försöka ta reda på hur det förhåller sig? Finns inte risken att man använder resurserna fullständigt fel och orsakar lidande för människor totalt i onödan bara för att man på förhand bestämt sig för hur sanningen ser ut?

Ett argument från det officiella samhället och dess debattörer är att dom som hävdar alternativa förklaringar är köpta eller är omoraliska. Alla som verkar inom universitetsvärlden kan emellertid intyga att det knappast finns något dummare man kan göra, om man vill göra vetenskaplig karriär eller få forskningsanslag, än att presentera politisk icke korrekta resultat. Då är man oftast helt ute i kylan oavsett hur skicklig forskare man än är och hur korrekta resultaten än är. Det krävs ett oerhört mod och civilkurage av de forskare som går emot en officiell "sanning". Kanske det är därför som många som tar bladet från munnen är, liksom jag, emeriti, dvs. pensionerade och därmed inte riskerar något. Däremot finns det många exempel på hur medioker forskning fått enorma forskningsresurser av samhället bara man presenterar resultat som är önskvärda och godkända av samhället styrande.

Om man vill ha en bättre bild av debattklimatet kan man läsa på Newsmill där båda sidor får komma till tals. Bland annat finns där ett inlägg från 20 professorer från våra främsta svenska universitet som på ett sakligt sätt argumenterar mot den officiella linjen. Att påstå att dessa personer skulle vara korrupta eller köpta är inget mindre än oförskämt. Jag känner personligen flera av dom som oerhört, skickliga, sakliga, ärliga och återhållsamma med sina utsagor.

Om man skall använda sig av beroendeargumentet bör man nog undersöka hur många av de tongivande forskarna, som stödjer den officiella uppfattningen, som lever på att vi tror att vi går mot en katastrof. En grundläggande förutsättning för att få forskningsanslag av samhället är nämligen att man kan beskriva ett problem och ju allvarligare problemet är ju mer pengar får man för att finna lösningar. I samma ögonblick som man endera har funnit lösningen eller konstaterar att hotet är avvärjt så sinar pengarna till forskningen och det vill man ju inte skall hända. Ett än värre hot är om andra forskare kan leda i bevis att man har fel i sina hypoteser. Det är i detta förhållande man kan finna mycket av förklaringen till oviljan att samarbeta för att belysa problemet från alla vinklar.

En av de mest svårbemötta argumenten man hör är att det inte finns något att tjäna på att sprida villfarelse, vilket skulle vara bevis för att den officiella synen är korrekt. Att hävda att den officiella uppfattningen är felaktig betecknas som konspirationsteorier och stämplar den som är tveksam som rättshaverist och paranoid. Jag tror att just detta någon gång i framtiden kommer att bli föremål för forskning om hur man bygger upp myter och föreställningar på ett effektivt sätt.

Låt mig spekulera lite i denna fråga. En uppenbar vinst med den officiella uppfattningen är givetvis att det gynnar utveckling av alternativ energi och gör oss mindre beroende av olja, vilket blir mer och mer politiskt akut idag. Kanske än mer i framtiden när många oljeproducerande stater har gjort sig fria från diktatorer som hittills garanterat västvärlden en stadig tillförsel av olja. En annan vinnare under senare år är elindustrin som genom införande av lågenergilampor har kunnat växla över från dålig lönsam produktion av konventionella glödlampor till nya ljuskällor där varken pris eller kvalitet ifrågasätts av ideologiska skäl.

Elproducenterna är en annan aktör som är glada åt tron på global uppvärmning. Det gör att man kan ta ut nästan vad som helst för sin el ivrigt påhejade av miljörörelsen som anser att slöseri med energi skall svida på samma sätt som man vill chockhöja bensinpriserna. Lustigt nog blir det därför även till fördel för oljeindustrin eftersom rättänkande människor inte är lika priskänsliga på motorbränsle som de normalt sett skulle vara. Även jordbruksindustrin är nöjda eftersom man kan sälja sina grödor till avsevärt högre priser till miljöbränsle än man skulle kunna om de skulle hamna i magarna på svältande barn i utvecklingsländerna.

Dessutom finns det en otal mindre aktörer som gnuggar sina händer när man kan spara in på produkter och service i förment miljöintresse. Sådana sådana branscher är exempelvis hotellbranschen och detaljhandeln, men det finns många fler som profiterar på miljöfrågan.

Nästa fråga är hur denna globala uppfattning har kunnat spridas om den inte är korrekt? Man frågar vem som startat den och hur man tror den har kunnat spridas. Eftersom ingen makt eller person kan pekas ut som manipulatör så måste det vara sant. Just detta kommer säkert att studeras i framtiden. Som jag ser det krävs en tändande gnista av någon som formulerar en tanke samtidigt som någon grupp med resurser nappar på detta och gör frågan till sin. Det viktiga steget är att få media intresserade och dra igång en kampanj som får allmänheten att kräva åtgärder. Mer behövs inte för att politikerna skall ta sig an frågan om den gynnar deras intressen för stunden. Här finns många aktörer som har allt att vinna. Först har vi katastrofindustrin med forskare inom området i spetsen som kommer att få enorma anslag om man kan visa ett tillräckligt akut hot. Sedan har vi de politiska grupperna som kan göra sig karriär på frågan och få platser i parlament och likande. Om det är tillräckligt dramatiskt är det en guldgruva för mediaindustrin som kan tjäna enorma summor på att sälja domedagsprofetior till allmänheten.

Om bara tåget börjar rulla blir det sanning och så småningom den enda sanningen. Om man vill synas i media, få anslag, bli accepterad i sällskapslivet, bli publicerad osv måste man ansluta sig. De få modiga som inte gör så anses underliga och tillskrivs de mest absurda egenskaper.

Den svaga punkten är här media eftersom i samma stund som hypotesen om den globala uppvärmningen blir fullt accepterad är det ingen nyhet längre. Då blir tvärtom den motsatta åsikten nyhet och möjlig att tjäna pengar på. Då blir oegentligheter bland forskarna nyheter och tveksamheter förstasidestoff. Det är därför viktigt för forskare och politiker som lever av frågan att ständigt komma med fler och mer skrämmande rön som gör att man kan behålla initiativet och medias intresse. Den dag man inte lyckas med det så vänder det oerhört fort och man står där utan forskningsanslag, affärsidéer och parlamentsplatser eftersom politikerna knappast stödjer något som media inte stödjer.

Det här har ju hänt upprepade gånger i historien. Samhället och vetenskapen har varit överens om de mest konstiga saker genom åren. Att människor med viss huvudform är kriminella, att man bör kastrera personer med udda egenskaper eller beteende, att vissa raser är undermåliga, att visst sexuellt beteende är sjukligt osv. Det som skiljer vår nuvarande situation från dessa historiska är att syftet idag är gott och dom som företräder de förhärskande åsikterna uppfattas som goda människor. Således måste de som påstår annat vara onda och ha onda avsikter.

Samtidigt så måste man väl erkänna att man även på den tiden hävdade att man drev sina kampanjer och sin forskning i ett gott syfte. Man skulle lokalisera missdådare redan som barn, men skulle rena rasen från undermåliga individer, man skulle hålla den egna rasen ren eller man skulle motverka perversioner. Nog kunde många skriva under på det om dom inte insåg vad det betydde och vad det fick för konsekvenser.

Ett intressant argument jag mött ofta är att det inte gör så mycket om miljöforskare har fuskat med data eller om riskerna om framtiden är överdrivna. Man fuskar och överdriver ju ändå med ett gott syfte och det kanske krävs starka skrämselåtgärder för att få folk att vakna och agera på rätt sätt. Denna jesuitiska inställning till saken och denna människosyn skrämmer mig oerhört. Man undrar hur långt man är beredd att gå för att hävda "det rätta". Det är här en fråga som borde ställas under kritisk vetenskaplig belysning tenderar att bli religiös. Den övergripande tron blir viktigare än sanningen och respekten för individen.

Att jag själv är oerhört kritisk till den ensidiga bild som råder i den här frågan står väl klart, men det är ändå inte sakinnehållet som upprör mig mest. Det som skrämmer mig oerhört är det åsiktsförbud som finns inom forskningen idag och det gäller inte bara den här frågan. Politikerna har tagit greppet om sanningen inom områden som berör deras verksamhet. Sådant har tidigare bara förekommit i totalitära stater, men idag är det gängse i de flesta länder. Ironiskt nog har detta inneburit att forskningen och forskarna har uppgraderats. Man hänvisar ofta till forskningen i sin politiska argumentation idag, något som man inte gjorde för några decennier sedan när man inte kunde lita på att forskarna kom med politiskt korrekta resultat utan envisades med att söka sanningen så gott man kunde.

Så länge man inte väger in all tillgänglig kunskap när man söker svar på svåra frågor för dagen och i framtiden utan bestämmer sig för svaren innan man formulerat frågorna så förbehåller jag mig rätten att tvivla på resultaten och misstro åtgärderna man vidtar för att möta de förutbestämda hoten.

Den som är en hejare på engelska och vill få fler exemepel på maipulering av forskning kan se den här videon.

Frankrike är i mångt och mycket som Sverige var på 50-talet

2011-10-09T13:57:00.000+02:00

Frankrike påminner väldigt mycket om Sverige på 50-talet. Man har inte utvecklat sig på alla områden som man gjort i Sverige. Visserligen kopierade man, liksom många andra länder, den svenska välfärdsstaten på 60-talet, men man har ju inte fattat att det är dags att skrota den nu och satsa på individualism.

Ett annat område där fransmännen är femtiotalsmässiga är barnuppfostran. Visserligen har man gått ifrån hurringen som vanlig uppfostringsmetod men annars är det som när jag var liten. När vi kom hem från vår resa mötte oss grannens lilla treåring på torget med ett glatt "Bon jour", som vi besvarade lika artigt. Att hälsa och vara artig - säga tack när man får något och annat ålderdomligt lär man barnen tidigt här. Även tonåringar behandlas som vuxna och dom behandlar vuxna som likvärdiga. Dom pussar på kind redan från fem års ålder och man kan med behållning konversera med en tolvåring om ditt och datt. Stackar barn - dom vill uppföra sig som vuxna redan innan dom fyller 20. Jag inbillar mig att föräldrarna förbereder barnen tidigt för ett vuxenliv där man måste kommunicera med och ta hänsyn till sina medmänniskor. Det kan aldrig vara nyttigt!

Hur fel detta är fick jag reda på när vi hade besök av en ung svenska mamma och berättade att mina barnbarn var så duktiga - som man ju gör som stolt morfar. Jag fick då lära mig med eftertryck att man, enligt senaste uppfostringsrön, aldrig får säga att barnen är duktiga och berömma dom. Om man gör det kan barnen få för sig att dom måste prestera för att bli älskade och att det finns ett samband mellan hur man uppför sig och hur man blir bemött.

Jag måste ärligt erkänna att jag inte begriper ett smack. Beröm är alltid trevligt och beröm som man förtjänar för att man gjort något bra känns än bättre i min föreställningsvärld. Att det skulle vara fult att prestera förstår jag inte heller, men så är jag ju en gammal stofil också. Fanns det något mer tillfredsställande än att visa upp ett fint resultat för mamma eller pappa och får erkännande för det?

Jag påstår till och med att den värsta otjänst man kan göra sina barn är att behandla dom som om dom vore ensamma och centrum i världen och aldrig behöver interagera med andra människor och möta andras åsikter, viljor och föreställningar. Då om någonsin får dom en obehaglig överraskning i sinom tid.

Nu är Sverige fortfarande en förebild för vissa grupper av fransmän. Här kan man läsa lyriska reportage som berättar att i svenska förskolan är det förbjudet med leksaker som är könsspecifika. Inga bilar, tåg och dockor på svenska förskolor således - påstår man. Våra tre yngsta barnbarn är pojkar och deras föräldrar är precis så moderna i sina åsikter som man skall vara i Sverige idag. Trots detta är/var alla pojkarna, i en viss ålder, fullständigt betagna av bilar, spårvagnar och andra grabbiga saker. Hjalmar, snart två år, bubblade av glädje när han fick ett batteridrivet Briolok av oss. Han hade med avund lekt med ett sådant hos våra andra två barnbarn dagen innan. Spårvagnar är ändå favoriten. Han har lärt sig utropen på alla stationer som han och föräldrarna passerar. Det är ganska kul när han säger "Danmarksterminalen - spårvagn" eller "Valand" tillräckligt korrekt för att man skall förstår det.

För att återgå till de ålderdomliga värderingarna i Frankrike så ser man med förvåning hur ungdomarna tidigt vill vara vuxna. Precis som svenskarna på 50-talet vill man bli vuxen, skaffa familj, utbilda sig så fort det bara går, få ett jobb och bli en del av samhället. Sabbatsår, feel-goodstudier på högskolan, resa jorden runt och annat som krävs av moderna svenskar är närmast okänt här. Dom är lite som kineserna men kineserna är ännu mer målinriktade.

Kanske måste Sverige bli mer aktiva i att exportera sina värderingar till utlandet. Det finns ju många som vill exportera den svenska alkoholpolitiken och det förstår man ju om man besöker valfritt Systembolag vid öppningstid och en halv timma framåt. Bättre reklam för en lyckad politik kan man inte få.

Tankar av en alienerad utvandrare

2011-10-07T19:34:00.001+02:00

Ja nu har man varit i Sverige igen. Huvudintrycket är att Sverige, särskilt Stockholm, är rasande vackert när solen skiner och det är varmt i slutet av september.

Man behöver emellertid inte ha bott särskilt länge utomlands för att känna sig väldigt främmande för vissa företeelser i Sverige. Något som slår mig är att alla har så viktiga saker att göra, att man är så otroligt upptagen och man är så oerhört seriös. Alla gör viktigare saker än alla andra verkar det som och alla har viktigare vänner än alla andra. Jag har nämligen ovanan att, så gott det går med dålig hörsel, tjuvlyssna på samtal som inte angår mig. Nu är det inte så svårt för folk talar väldigt högt och tydligt så ingen skall missa hur viktiga dom är. Dessutom har troligen Sverige världens sämsta mobilmottagning för även när man talar i telefon verkar man göra det för hela restaurangen eller spårvagnen.

En annan sak som är jobbig är att man, som boende i Europas utkant som vi gör, har fattat det mesta fel. Vi har noll koll på vad som är rätt att tycka och då blir det ju därefter - lite fel. Detta märker man ganska snart efter att ha läst tidningar och sett på TV några dagar och träffat lite folk här och där. Man får inte Socialstyrelsens normer om politiskt korrekt tyckande i Frankrike så där lämnas vi vind för våg av staten att tycka själva.

En liten detalj är också hur ute vi är modemässigt. Jag har förgäves försökt dölja mina små smala glasögon från förra året, medan andra glassar omkring med sina nya moderna perspektivfönster och ser jättehippa ut. Undrar om dom finns med vindrutetorkare? Lyckligtvis har jag ett par helt moderna hemma sedan 60-talet så, så snart jag kommer hem så kan även jag se ut som ugglan i Fablernas Värld. När jag tänker efter kan jag nog fortsätta att ha mina årsgamla bågar eftersom ingen bryr sig om mode utan bär det man trivs i nere hos oss i utlandet.

Trots allt så skall det bli skönt att komma hem till Frankrike och träffa alla oviktiga, ostressade, omoderna och töntiga fransmän och andra typer med konstiga åsikter. Man känner sig liksom mer hemma bland dom.

- Posted using BlogPress from my iPad

Tredje etappen på Sverigeresan

2011-10-06T18:47:00.001+02:00

Nora blev en höjdare och det var väldigt trevligt att träffa min bror och hans familj och min mor. Som vanligt lagade vi tillsammans god mat och min mor hade bakat mazariner som vi aldrig kännt maken till. Hon hade aldrig bakat sådana förrut påstod hon, men när det gäller bakning förvånar mig ingenting vad gäller min mor.

Vi hann också med ett besök på en av Sveriges största marknader - den i Kopparberg, där jag också tog lite kort av mina anor och anättlingars vilorum på kyrkogården. Marknaden var en flopp i jämförelse med hur det var för tio år sedan. Nu är det samma skräp som man kan finna i hela världen och alla de lokala produkterna som fanns förr lyser med sin frånvaro. Det verkar som om huvudförnödenheter nuförtiden är sockor, rökt korv och kockosbollar, för det fanns det i överflöd av och alla köpte med hem. Man måste vara ganska köpsugen om man köper fem rökta korvar för 100 kronor som man inte får smaka på även om man ber om det.

Vi hade tänkt följa rådet från kopparbergssonen Pepparn Pettersson i den populära schlagern: "Få'nt ja en körv, sö höpper ja i älva", men inte fanns det någon hederlig svensk varmkorv inte, bara kebab, langos, pizza och gud vet vad av ny svensk husmanskost.

Sista dagen i Bergslagen blev besök i Örebro hos min gamle studentkamrat från Hermods Janne H och hans fru Carina. Vi bjöds på en smarrig trerätters middag med efterföljande underhållning av värdparet som sjöng och spelade piano för oss. Lite gamla skrönor blev det också. En höjdare som gav mersmak - förhoppningsvis i Frankrike.

Effektiva som vi är lyckades vi klämma in både ett besök hos de gamla vännerna Tommy och Ann på hemvägen och hos vännen Anita. Vi var jättenyfikna på deras nya hem som verkligen var trevliga och smakfullt ordnade.

Idag har vi inkasserat vår 65-årspresent, som var behandling och lunch på Hagabadet i Göteborg. Det var väldigt avkopplande och maten utsökt, men nog kunde man utforma restaurangen lite trevligare när man har ett så bra kök.

- Posted using BlogPress from my iPad

Vånda med nytt betygssystem i den svenska skolan

2011-09-30T16:48:00.001+02:00

Min bror kom hem från föräldramöte i går kväll. "Nu har dom blivit fullständigt tokiga" var hans första kommentar när han kom innanför dörren. Lärarna hade presenterat det ny betygssystemet för föräldrarna. Det är ett system där man får betyg från A till F. Det låter ju skäligen enkelt tyckte alla, men när lärarna förklarat betygsättningspriciperna "satt alla föräldrar och såg ut som fågelholkar" sa min bror, sedan hade alla börjat gapskratta.

Vad var det då som var så roligt? Han gav mig lappen att läsa själv och jag måste erkänna att jag inte förstod ett smack vid första genomläsning.

"För att få betyget A, C eller E ska repektive kunskapskrav vara uppfyllt i sin helhet. För att få betyget B ska kunskapskravet för betyget C och övervägande delen av kunskapskravet för betyget A vara uppfyllt. På samma sätt gäller att för att få betyget D ska hela kunskapskravet för betyget E och övervägande delen av kunskapskravet för betyget C vara uppfyllt."

Detta är vad landets högst utbildade pedagoger kan åstadkomma för att förklara ett nytt betygsystem för föräldrarna. Det förefaller som det inte bara är resurs- och diciplinproblem i den svenska skolan.

Jag satte mig ned och använde min mångåriga erfarenhet av att läsa snåriga och komplicerade texter och förstod efter mycket benande att det var ganska enkelt.

Systemet bygger på tre huvudnivåer - A, C och F. Kunskapskraven för dessa nivåer är väl definierade. Om man uppfyller kunskapskraven fullt ut för respektive nivå så får man det betyget. Om man däremot skulle ha kunskap som placerar en mellan dessa nivåer så används betygen B, D respektive E. Om man således uppfyller kraven fullt ut för ett C men inte helt för ett A så får man B.

Detta var vad alla föräldrar trodde dom förstod innan dom läste och fick förklaringen presenterad för sig.

Det gamla talesättet:"Du tror att du förstår det här, men vänta bara tills jag förklarat det för dig" känns väldigt aktuellt.

- Posted using BlogPress from my iPad

Andra etappen på resan genom Sverige

2011-09-28T22:52:00.001+02:00

Vätternkräftor, svenska snapsar, Nils Oskars Lager, knäckebröd och Boxholms kryddost. Kan det bli en bättre avslutning på Jönköpingsvistelsen. Ändå hade det serverats isterband med dillstuvad potatis en dag och lammfile en annan så det fanns en del att leva upp till.

Idag har vi träffat bror/svåger med familj och ätit en fantastisk laxpudding på Saltsjöbadens hamnkrog. Kvällens middag med sonen David på trevlig krog i Vasastan var också utsökt god. Kanin på min tallrik och en oxfile som var så mör så man bara kan drömma om det i Frankrike på de andras tallrikar.

Det är verkligen inget problem att få god mat i Sverige bara man håller sig med rätt vänner och släktingar.

I morgon går vi och ser Rosa Taikons utställning på Nordiska Museet innan vi åker till släkten i Nora. Rosa är en gammal vän till familjen sedan vi lärde känna henne på 60-talet genom systern Katarina. Min fru beundrar hennes silverhantverk väldigt mycket.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Västmannagatan,Stockholm,Sverige

Första etappen på sverigetouren

2011-09-26T17:59:00.001+02:00

Fantastiskt väder så är långt i Göteborg. Ändå har min fru drabbats av megainfluensa - är det inte det ena så är det det andra. Vi har ändå hunnit med en del inklusive fantastisk middag hos Madeleine och Ulf på bl.a. orre som Ulf skjutit och Madeleine tillagat på, som alltid, väldigt läckert sätt.

Sjöfartsmuseet med Mateo och Emiliano var också minnesvärt. En höjdare är att stå på bryggan när barn och ungdomar med berått mod låter Stenafärjan ränna in i en mötande oljetanker i full fart. Nog är barn förunderliga?

Utställningen på konstmuseet i Göteborg med Jan Lööf var väldigt rolig att se. Han är verkligen en suverän serietecknare och väcker många minnen.

Jag hann faktiskt också med ett besök på bokmässan sista dagen. Jag har ingen aning om om jag såg allt för jag gick snart vilse, men många trevliga människor träffade jag. Det fanns väldigt mycket mer än böcker och den kan närmast ses om en marknad i kommunikation och tänkande. Således befann jag mig plötsligt mitt ett hav där alla tänkbara och otänkbara trosriktningar försökte övertyga om att just deras väg var den bästa och enda frälsarkransen för att komma först och säkrast till himlens ljuva stränder. Lyckligtvis lyckade jag kravla mig iland helskinnad och hittade där Humanisterna som en fyr av vett och sans.

Dessutom har vi hunnit beställa nya pass och nationella ID- kort så nu kan vi legitimera oss när vi ombeds om det. Eftersom vi förlorat (obs! Borttappade) våra svenska körkort och numera bara får ha franska så har vi haft vissa problem. Att ett franskt körkort inte funkar som leg förstår alla som sett ett, men att ett svenskt pass inte är giltig leg i Sverige är lite knepigt. Utomlands är det emellertid helt OK.

Nu har vi kommit till andra etappen på touren som är Jönköping och vännen Eva. Vi har besökt Ingrid, evigt ung 97-åring och i morgon blir det Tranås.

På tal om tour så vill jag gratta de svenska golfdamerna och deras lagkamrater till vinsten över USA i Solheim Cup. Imponerande!

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Jönköping

Världens mest välsorterade vinbutik

2011-09-23T16:16:00.001+02:00

Frankrike är världens största vinproducent fortfarande. En tredjedel av Frankrikes vinareal ligger i Languedoc-Roussillon. Det första vinet som producerades i Frankrike kom från trakterna kring Narbonne, bl.a. Corbieres, mer än 100 år före Kristus. Vinerna från Corbieres är mycket kraftiga och av hög kvalitet numera och kan lagras 10-15 år. Det är främst röda viner man är känd för i hela vinvärlden idag, men vinkännare förvånar sig även över de fruktiga vita och de fantastiska rosevinerna som produceras.

Av absolut toppklass och väldigt prisärda är den nya appelationen Corbieres Boutenac som görs på en majoritet av druvor från mycket gamla stockar av Carignan. Dessa viner förvånar besökaren och är väldigt populära i Holland, USA, Asien och England.

En bra present när man åker till Sverige är just vin, men att frakta vin på RyanAir låter sig inte göras. Nåväl - vi köper ett par lådor på Systembolaget och ger till vänner - trodde vi.

Systembolaget i Göteborg har bara några fåtal franska viner i sortimentet, inga från Languedoc utom ett Corbieres Boutenac för lite under 400 kronor!! Det är La Forge som odlas och produceras i vår by och produceras av Gerard Bertrand och som ingen skulle betala för nere hos oss, eftersom det finns viner från samma tegar som kostar en fjärdedel och är lika bra. I övrigt finns inte ett enda Corbieresvin på "världens mest välsorterade" vinbutik.

Jag talade med en av de anställda och han bara ruskade på huvudet åt sitt företags inköpspolicy.

- Posted using BlogPress from my iPad

Regler på franska restauranger

2011-09-17T17:43:00.000+02:00

Programmet Master Chef har utrett vad som är tillåtet och inte i relationen mellan kunder och restauranger i Frankrike.
- Restauranger måste servera vanligt vatten gratis, vilket kan få konstiga följder. Narbonnes bästa restaurang Le Petit Comptoir serverar ett kranvatten så fullt av klor så det är odrickbart. Då får man köpa en flaska.
- På många restauranger får man ta med sig eget vin. Restaurangen bestämmer.
- Om det blir vin över har man rätt att ta med det hem.
- Om man lämnar mat har man rätt att begära "doggy bag". Restauranger får ta betalt för emballaget.

Det här måste väl vara EU-regler så man kan ju testa nästa gång man går på svensk restaurang.

- Posted using BlogPress from my iPad

Social liv som pensionär - och lite vin såklart

2011-09-16T21:39:00.000+02:00

När man blir pensionär har man tid att ägna sig åt livets väsentligheter, dvs. sina intressen och andra människor. Senaste tiden har jag återknutit bekantskapen med ett antal gamla vänner från skoltiden. Det är dels Jan H. som jag bodde ihop med under vår tid i Malmö, där vi gick preparantkurs som led i den inte helt angenäma uppgiften att ta studenten på Hermods. Vi skall besöka honom och hans fru om ett par veckor. Jan och hans fru har utvecklat sitt stora intresse för musik och gläder många med sin konst.

Jag har också knutit kontakt med min gamle vän från den tiden Håkan A., vars fru är en hejare på trädgårdsodling. Håkan själv har ägnat sitt liv åt att förmedla lite kunskap till barnen i Nora. För någon vecka sedan pratade jag länge med den gamle vännen från tiden Peter Jörgen D. som numera är redaktör och ägare av några intressanta tidskrifter.

Förra veckan åt vi lunch i Sete med Eva B. och hennes man Sven, som har sommarbostad i Agde nära oss. Eva och jag tog studenten samtidigt på Hermods och vi har inte setts på 25 år, men de åren försvann på fem minuter. Det visade sig att Sven är en ivrig läsare av min blogg. Jag kom osökt att tänka på det gamla talesättet: "Du inser inte vad du har åstadkommit förrän du försöker få det ogjort". Vi hade emellertid väldigt trevlig och åt god mat. Vi bestämde omedelbart att träffas igen.

För att tala om något annat - exempelvis vin, så öppnade vi en flaska Le Jasse Castel från byn Montpeyroux i norra Herault i Languedoc häromkvällen. "So what?" skulle en amerikan säga. Jo det intressanta är att i Sverige har orden Coteaux du Languedoc på en etikett blivit synonymt med dåligt vin, med all rätt. Det fruktansvärt miserabla vin som fortfarande säljs i Sverige med den etiketten skulle inte få finnas idag enligt min uppfattning. Le Jasse Castel är ett vin av appelationen Coteaux du Languedoc! Vi köpte en låda för tre år sedan efter att ha druckit ett glas av vinet från en magnumflaska på en restaurang i Montpeyroux. Vi blev helt betagna av vinet och dess tydliga svartvinbärstoner. Vi har nu haft ett antal flaskor av årgång 2007 i källaren och öppnade en för fyra dagar sedan. När vi drack det första dagen fann vi inte de eftertraktade svarvinbärssmakerna, men idag hade dom utvecklats i sin fulla kraft. Min bedömning är att de återstående flaskorna bör sparas åtminstone tre år till för att nå din fulla charm. Det kan man kalla kvaitetsvin. Coteaux du Languedoc är mycket mer än det Systembolaget kan erbjuda oss.

Jag tittade på Systembolagets hemsida häromdagen och utbudet av viner från vårt område Corbières var verkligen magert. Viner från det området är inte bara de äldsta i Frankrike, de är också de mest kraftfulla och mycket prisvärda. Synd att Systembolaget inte känner till detta. Kan det bero på att alla odlare här nere är små och gör sitt vin själva och Systembolaget bara intresserar sig för stora producenter av mediokra viner. Ni får ta mina kommentarer med insikten om att jag varit vinimportör och känner till Systembolagets egenheter ganska väl.

Jag börjar lära mig parkera på franska

2011-09-09T19:44:00.001+02:00

Jag måste be många fransmän om ursäkt för det jag skrev om franska parkeringsvanor. Jag ber inte om ursäkt för min beskrivning hur man parkerar, men väl för min delvis felaktiga analyser av varför man parkerar som man gör.

När man möter andra kulturer så utgår man ju gärna från sina egna fördomar, sin okunskap och sina egna värderingar när man försöker förstå den främmande kulturen. Det blir ofta tokigt och så blev det den här gången också.

Jag ville tillskriva sättet att parkera någon slags hävdandet av den individuella friheten, den franska revolutionära ådran och respektlösheten för regler såväl i stort som smått. När det gäller vissa personers parkeringsvanor så kanske mina tidigare analyser gäller, men jag har insett att det finns också ett annat skäl till tokiga parkeringar.

Jag beskrev hur man parkerar på refuger, i planteringar, tvärs över rutorna och snart sagt på alla ställen där man inte får och inte bör parkera. Att jag drog de slutsatser jag gjorde må vara förlåtet eftersom detta parkeringsbeteende inte bara förekommer när det är ont om plats utan också när det finns gott om lagliga och lämpliga parkeringsplatser.

Jag beskrev också hur man parkerar så man ställer till så mycket obehag som möjligt för sina medtrafikanter och andra. Dessa två beteenden är helt olika och har också helt olika orsaker.

Jag har nämligen börjat parkera själv precis som jag beskriver i den första kategorien och jag vet varför jag gör det.

Jag har insett följande under de fyra år jag bott i Frankrike:

- Man bör inte parkera så man har bilar vid sidorna om sig för då får man stora märken i dörrarna när den vid sidan slänger upp sina dörrar.
- Man bör inte parkera på ytterplatser för då genar andra trafikanter genom ytterhörnet på din bil med omfattande skador som följd.
- Man bör inte parkera på gata som svänger för då får man bilen uppskrapad eller backspeglarna klippta när andra trafikanter tar kurvan lite snävt eller möter någon från andra hållet och det blir trångt.
- Man bör inte parkera på ställen där det är två parallella rader för då backar den som står mitt emot in i din bil när han/hon skall ut.
- Om man parkerar vid kantsten bör man står stå nära kantstenen som möjligt annars åker också backspeglar och sidan på bilen när andra bilar möts på gatan.
- Man bör inte parkera nära gathörn för då åker hörnet av bilen med när andra tar kurvan snävt.
- Om man parkerar vid kantsten får man räkna med skador fram och bak när andra bilister "skapar sig plats" för fickparkering.

Detta har hänt oss sju gånger på fyra år och inte en enda gång har den som är skyldig gett sig till känna. Varför är det då så?

- De flesta fransmän bryr sig inte om varken sin egen eller andras fordon. Nästan alla bilar är buckliga och skrapade.
- Att vara skicklig bilförare är att köra fort och hafsigt hur trångt det än är.
- Väldigt få är fullständigt nyktra eftersom vi bor i ett område där man lever av och arbetar med vin. Man är absolut inte onykter, men inte heller helt skärpt.

Följden blir att alla som har lite dyrare bilar eller lite finare bilar som dom inte vill ha ramponerade hittar på allehanda kreativa sätt att parkera så inte bilen skall bli förstörd.

När jag parkerade på Carrefours parkering i Narbonne idag lade jag märke till något lustigt. Längst bort från varuhuset finns ett femtiotal parkeringar under en rad pinjeträd. Eftersom det är långt från ingången är den parkeringen alltid nästan tom, med undantag av ett antal nya bilar med prislappar över 30 000 euro. Där står dom och blänker med minst två rutors lucka mellan varje bil medan ägaren kan känna sig relativt avslappnad i sitt shoppande.

Den andra kategorien trafikanter som har äldre bilar och värderar sin image som individer och skickliga förare parkerar så det blir så besvärligt som möjligt för andra. Deras bilar ser ut som gamla kaffeburkar som man spelat boll med och om inte andra pajar bilen gör man det själv genom att köra in i andras bilar, husknutar, stolpar och annat fast.

Sorgligt nog händer det väldigt ofta att man även förolyckas i singelolyckor som är helt obegripliga. Våra vägar har blommor och minnesstenar tätt utplacerade av anhöriga som sörjer sina nära och kära.

Nu kanske ni tror att jag är ute och fantiserar igen, men det jag nu skriver har bekräftats av många vänner, av vår försäkringstjänstekvinna och våra bilreparatörer som alla känner djupt med oss i vårt kulturella trauma.

Årlig service på den något slitna kroppen

2011-09-05T22:31:00.000+02:00

Nu är det dags för årlig service - inte på bilen utan på mig. Min husläkare har gått igenom de delar av karossen, motorn och elsystemet som hon kan klara av så idag har jag varit på labet och fått allehanda tester gjorda, bl.a. det årliga PSA-provet. I Sverige vet ju alla att det är fullständigt onödigt och till och med skadligt att göra sådana prover, men här i Frankrike är man ju inte så avancerad ännu. Man är till och med så gammalmodig att man kallar min fru till mammografi en gång om året - vad det nu skall vara bra för med gamla olönsamma kärringar och gubbar?

Eftersom jag haft en del problem med rygg, nacke och axlar har man också skickat mig till fysioterapi som jag varit på första gången idag. Jag kommer att få totalt 10 behandlingar för nacke och axlar och sedan 10 ytterligare för ländryggen. Det består av en halv timma massage, elbehandling samt värmebehandling under totalt en timma varje gång. Det är verkligen skönt och dessutom helt gratis. Även dessa behandlingar är givetvis helt onödiga och troligen skadliga eftersom de får mig att må så bra och inte får jag lära mig en massa egenterapiövningar heller som jag skall göra hemma i soffan. Sådan latmaskterapi kan ju inte vara bra. Man måste väl bjuda till lite själv?

Eftersom jag som upplyst svensk visste att min sjukvård skulle få gå på sparlåga när jag flyttade utomlands så gjorde jag faktiskt en hälsoundersökning hos min svenske husläkare innan jag flyttade till Frankrike. Det kostade mig 1250 kronor eftersom hälsoundersökningar inte betalas av kassan i Sverige. visserligen fick jag skäll av min husläkare som sa att jag inte skulle ha beställt det av mottagningssköterskan utan talat med honom så hade han hittat på någon lämplig åkomma som försvarade alla tester och undersökningar så jag bara behövde betala vanlig patientavgift.

Hur som helst så känner jag mig väldigt väl omskött även om troligen såväl behandlingen jag fått för min gamla eländiga rygg som en del annat jag utsätts för inte skulle godkännas i den svenska sjukvården. När vi kommer till Sverige i oktober skall vi emellertid lyxa till oss och lösa ut vår gemensamma födelsedagspresent som består i lunch och massage på Hagabadet i Göteborg. Det skall bli trevligt och kommer mig förmodligen att må ännu bättre trots att även det troligen är helt verkningslöst enligt vetenskapen.

Vad består den svenska kulturen egentligen i?

2011-08-30T22:06:00.001+02:00

Många har ringt till radions Ring P1 och varit oroliga för att den svenska kulturen skall förstöras eller försvinna på grund av alla invandrare. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad man egentligen menar med "den svenska kulturen". Vad består den i och på vilket sätt skulle den förstöras av människor från andra länder.

Om man från ett utomlandsboende perspektiv ser på vad man i andra länder anser vara svenskt så dyker några saker alltid upp. Det är svensk design så som dom känner den genom IKEA och det är svensk musik så som dom känner den genom ABBA. Båda är oerhört beundrade i andra länder men ABBA anses i Sverige vara dålig smak och IKEA är ju ständigt utsatt för angrepp från än det ena än det andra hållet. Den svenska synden så som den tolkats i sextiotalets filmer står också högt på listan över svenskhet.

En annan sak som utlänningar vet om Sverige är att vi är ett extremt jämlikt land även om vissa debattörer i Sverige anser att vi inte kommit längre än Talibanerna i Afghanistan.

En ytterligare sak som alltid framhålls som svenskt är hur rent det är. Människor från Medelhavsländerna jämför med hur rent det är i det offentliga rummet och jämfört med engelsmän har vi det också påfallande rent inom hemmets väggar. Att vi är ena riktiga lortgrisar jämfört med Singapore och Hong Kong kan vi ju bortse ifrån.

Denna skillnad mellan uppfattningen i Sverige och hur andra ser på oss speglar också en annan dimension av svenskheten, nämligen att nedvärdera oss själva och ovilja att vara stolta över andra som har lyckats, om dom inte är idrottsmän förstås. Detta har jag aldrig mött någon annanstans i världen utom bland utvandrade amerikaner eller amerikaner som har mycket internationella kontakter. Den här inställningen är på gott och ont och skiljer oss markant från våra grannar i väster och gör att man som svensk blir lite undrande när man ser TV-bilder från påvens besök i Spanien och finner att de norska flaggorna är de största och mest framträdande i folkhavet som hyllar påven.

Denna nedvärderande av det svenska står också i stark kontrast med vår oerhörda stolthet över vad vi kollektivt åstadkommit. Vi lever i den absolut övertygelsen att det svenska samhället är det bäst organiserade i världen och att det finns ett direkt samband mellan höga skatter och välfärd. Om man som utlandssvensk skulle antyda att andra länder, visserligen med Sverige som 50 år gammal förebild, lyckats bättre med den samhälleliga omsorgen till en lägre kostnad råkar man illa ut. Även traditionellt borgerliga personer i vänkretsen tar då mycket illa upp.

Om jag skulle välja något som verkligen är typiskt svenskt och som betytt mycket för landet både positivt och negativt så är det samförståndet. Det är samförståndsandan på den svenska arbetsmarknaden som, till skillnad från i exempelvis Frankrike och Storbritannien, tillåtit vår industri att blomstra och utvecklas. Det är också denna anda som tillsammans med en politisk neutralitet gjort svenskar eftertraktade som medlare och samordnare internationellt. Det är emellertid också denna samma anda som gör oss så medgörliga och godtrogna mot överheter. Det är den som gör att vi oftast accepterar sådant som man i andra länder skulle protestera vilt mot, medan vi bara knyter näven i byxfickan och gnäller på kafferasten. Besläktat med denna anda är också rädslan att stå för sin åsikt. Hur många modiga personer på våra arbetsplatser eller i samhället har inte insett hur ensamma dom står den dag de höjer rösten för att hävda det de trodde dom hade alla andras stöd i.

Något som är typiskt svenskt och som varken går att förklara eller försvara utomlands är det förakt som man i Sverige har för ålderdomen. Att vara gammal är i de flesta kulturer den högsta formen av "adelskap" som renderar både aktning på det individuella planet och gör att man åtnjuter allehanda förmåner från det offentliga. Det kanske inte bara är en ekonomisk fråga att många av de personer som tar anställning i äldrevården har invandrarbakgrund.

En viktig del i en kultur är maten skulle en fransman hävda. Visserligen har svenskarna i en stor omröstning valt pizza och pasta som svenska nationalrätter så där kan man kanske tala om ett hot, men den svenska husmanskosten lever fortfarande och om den skulle hotas så är det inte av invandrarna utan av slappa svenska föräldrar som inte lär sina barn att äta och laga traditionell mat utan istället hänger sig åt ideologiskt betingade kostvanor styrda av allehanda mat-ismer.

En stark ställning i den svenska kulturen har alkoholbruket i form av superi. Där borde vi välkomna mer invandring från forna Östeuropa och Finland där man vårdar samma gamla hederliga alkoholtradition. Asiater och muslimer utgör ju däremot ett hot med sin avoghet mot alkohol och Sydeuropeerna är inte heller så välkomna med sin envisa inställning att vin är måltidsdryck, inte berusningsmedel.

Enligt min åsikt är också skuldmoralen en djupt rotad del av den svenska kulturen, vilket gör att vi uppför oss på ett sådant sätt att vi inte skall behöva känna skuld över att vi varit dåliga människor. I många kulturer dominerar det man kallar skammoral vilket gör att man bara ångrar sig när man blir ertappad för sina synder. Enligt skammoralen är det inget problem att bära sig illa åt, bara man klarar sig undan. Sådant speglar sig exempelvis i huruvida men ger sig till känna när man skrapar sönder andras bilar eller ej. I Frankrike skulle ingen komma på tanken att sätta en lapp på rutan om dom inte blir ertappade på platsen, medan jag gärna vill tro att många skulle ge sig tillkänna i Sverige. I linje med detta är det ju också kriminellt och jämställs med smitning i Sverige, men i Frankrike "är det sådant som händer". Inställningen till doping är en annan fråga där skillnad mellan skuld- och skammoral spelar in.

Språket är en annan svensk företeelse som inte är särskilt svensk längre. Jag skulle slå vad om att en språkvetare bara skulle hitta några få ord i den här texten som inte har sitt ursprung i franskan, tyskan, engelskan eller något annat språk. En relativt unik egenskap i vårt språk som är värd att bevara är emellertid möjligheten att genom sammansättning bilda nya ord som inte fanns förrut, som exempelvis "landshövingesekreterareparkeringsplats" eller något annan i andra språk omöjligt. Inte heller det hotas av invandrarna, men däremot av alla ungdomar som envisas med att särskriva både det ena och det andra. "Färsk röd tunga säljes idag", som det stod utanför fiskaffären.

När jag tänker efter så är bilden av det svenska ganska diffus, några saker är positiva, men andra negativa. I väldigt få fall kan jag se att invandring skulle försämra eller hota den svenska kulturen, men i några fall skulle vi kunna lära av andra liksom vi i några fall kan vara föredömen för våra invandrade svenskar.

Pavervåk i värmen och möte med en familj vilda getter

2011-08-28T17:32:00.001+02:00

Inte vet jag om det räknas som pavervåk, som det heter på nysvenska, men hittills har det bara gått uppför i 4,5 kilometer så nu får det vända både horisontellt och vertikalt annars kommer jag inte hem. Att det blir svettigt när det är 32 grader och lätt bris vet jag i alla fall. Tröjan kan i nödfall tjäna som vätskekontroll - men vackert är det.

Om du klickar på länken här kan du se var jag befinner mig, om du har en kompatibel smartphone kan du följa var jag gått.

Precis efter bloggpausen mötte jag en bedårande vild getfamilj som var lika nyfikna på mig som jag på dom. Sedan togs hela stigningen under 4,5 kilometer tillbaka på knappt 200 meter. Att springa den stigningen i andra riktningeni värme kanske skulle pressa fram en liten svettdroppe i pannan även på bloggvännen Stephan Toivonen.

Den här texten är ett experiment dels med att ladda ned bilder från en normal kamera till min iPad, dels att skicka kartbilder med GPS-information till bloggen. Delar av texten är skriven ute i naturen, delar efter välbehövlig dusch hemma i soffan.

Pavervåk stavas visst power-walk på utrikiska.

Sent from my iPad

Bröllopsdagsresa till Baskien

2011-08-24T14:46:00.003+02:00

Bröllopsdagsresan till Baskien och Pyreneerna var väldigt lyckad. Det är framför allt maten och naturen som lockar på en sådan resa. Vi valde att åka direkt hemifrån till Saint Jean de Luz där vi stannade i två nätter, fortsatte sedan till Bilbao där vi för andra gången bodde på Hotell Carlton, som ligger absolut mitt i centrum. Vi åkte sedan på södra sidan om Pyreneerna och korsade bergen via den enorma skidorten Formigal, som gör sig bäst på sommaren. sedan åkte ned på franska sidan, klättrade över en utlöpare av bergen över Col d'Aubiscue, där en av de mest mördande sträckorna i Tour de France går och ned i nästa dal till termalorten Couterets där vi stannade en natt för att sedan åka direkt hem.

Första stoppet var således badorten Saint Jean de Luz. Det är vackert, men man kan bara konstatera att priserna på det mesta är dubbelt upp mot Languedoc och stränderna påminner mest om packade sardinaskar - man tänker med glädje på Languedocs rymliga stränder.

Pintxos

Höjdpunkten vad gäller boende var som vanligt Carlton i Bilbao. Att man kan få ett stort nyrennoverat rum på ett femstjärnigt hotell inklusive frukost för 135 euro är ovant för en svensk. Minst prisvärt var Hôtel Du Lion d'Or i Couterets, som såg mycket fint ut på Internet, men inte alls var prisvärt i verkligheten. Att betala 125 euro för ett inte särskilt märkvärdigt rum utan luftkonditionering och utan frukost är ingen höjdare.

På det kulturella området måste man besöka Museo De Bellas Artes de Bilbao. Det är ett fantastiskt museum fullt av konst från alla tidsåldrar. Vad gäller det mer berömda Guggenheimmuseet intill så räcker det med att se utsidan och omgivningarna där det finns många intressanta konstverk. Inne i huset finns inte mycket konst dock och hela inredningen är ett byggnadstekniskt fuskverk av typisk modern amerikansk sort.

Maten i Baskien är erkänt bra. La Table des Frères de Ibarbour i Bidart serverar traditionell mat i den högre skolan. Miljön och serveringen var fantsastisk så man njöt verkligen. I övrigt så är det alltid en högtid att komma till Baskien och äta deras variant på tappas - pintxos - som är allehanda delikatesser på små brödbitar. Det är nog världens bästa och mest delikata småmat. Favoritstället i Bilbao heter El Globo Bar, men även runt Plaza Nuevo finns fina ställen med bra pintxos.

I Bilbao hade vi också turen att det var karneval just den helgen. Den var till havets ära och en trevlig upplevelse. En imponerande sak var att en aromada av renhållningsfordon fäljde något hundratal meter efter karnevalståget och avlägsnade varje spår av skräp.

Bottennoteringen på matsidan var La Brasserie de Bigorre i Couterets, en restaurang med gott ryckte i byn, men riktigt usel. Man blir riktigt bedrövad när man kan förstöra bra råvaror så till den grad. Vi kunde inte äta upp vår sallad Lyonaise och Tournedos Rossini i någon underlig lokal variant och som kronan på verket blev min fru magsjuk. Vi kände inte för att klaga, men måste ändå berätta eftersom kocken observerat att vi inte åt upp. Han såg mycket generad ut när vi i detalj redogjorde för våra klagomål, men någon kompensation fick vi inte och det gjorde detsamma - det var ju god mat vi ville ha.

Kuststräckan mellan franska gränsen och Bilbao är väldigt vacker, men den har vi sett förrut och hoppade över den här gången. Den största naturupplevelsen var nu nedresan från Pyreneerna på den franska sidan. Det är verkligen en resa värd att minnas, men det tar tid. Den mest negativa upplevelsen var Lourdes, som vi bara måste besöka eftersom vi faktiskt passerade. Kanske för jag inte är troende så blir jag förfärad hur människor förnedrar sin livsåskådning. Det är ändå Frankrikes viktigaste vallfartsort för katoliker som man förvandlat till en enorm marknadsplats där pilgrimmer, nunnor och präster blandat med vanliga turister verkar njuta av spektaklet. Om man tänker sig Kiviks marknad när det är som värst, fast mycket större och mycket mer folk så förstår man. Vem köper plastflaskor från Kina i formen av den Heliga Jungfrun fylld med heligt vatten, undrar jag? I städer som Carcassonne och Pezenas har man ställt upp vissa regler för hur kommersen får gå till och vad som får säljas med i Lourdes verkar inget vara för lågt för att passera.

Läs DN-Resors reportage från Baskien

Skyldighet att njuta av livet

2011-08-17T10:05:00.001+02:00

Våra bästa vänner - de tre franska damerna - säger till oss: "Det är varje människas skyldighet att njuta av livet". Tänk så långt bort det är från den pliktmoral och lidandets adelsmärke som man minns från sin barndom där mormors frireligiösa moral präglade mycket av livet.

Att inte våra vänner är ensamma om denna uppfattning märker man snart när man bor här i södra Frankrike. Kanske beror det på religionen, kanske beror det på klimatet eller kanske det helt enkelt beror på människornas kynne och värderingar om vad som är viktigt i livet.

Fest är viktigt här! Den ena festen avlöser den andra, speciellt på sommaren, men också under den kallare årstiden. Man har fester till vinet, till oliverna, till mandlarna, till gåslevern, till löken, till mimosan och en mängd andra saker som man äter och som växer eller produceras.

Man har fester riktade till barnen, till helgonen, flera riktade till oss i "tredje åldern" (pensionärer), fester för skördefolk och vad man nu kan hitta på.

Fester ordnas av borgmästaren (kommunen), av festkommitten i byn, av Rosmarinklubben (pensionärsklubben), av jaktlaget eller någon annan.

Dessutom har man marknader, loppmarknader, antikmarknader och dessemellan har man fester som vi inte ens kan gissa anledningen till.

Varma kvällar under sommaren ställer tanterna ut sina stolar på gatan och sitter och pratar, gubbarna samlas vid lavoaren i byn med en flaska vin, lite bröd och ost och unga familjer som inte har uteplats ställer ut grillen på gatan och grillar korv och kött till hela familjen.

Mellan alla dessa enkla nöjen spränger sig då och då in mer avancerade nöjen, som jazz i världsklass, klassiska konserter i någon av alla kyrkor eller kloster i bygden, massor av konstutsällningar, vinprovning med mat på något av slotten i trakten eller varför inte helt enkelt ta långa promenader i de stora naturreservat som omger byarna här. Det kan behövas för att trimma in magen efter alla besök på restauranger av gourmerklass som ligger utströdda i småbyar häromkring.

Eftersom det bara är några kilometer mellan byarna så finns det alltid något på gång som man kan besöka om man vill och så får man frågan av svenska vänner: "Vad gör ni egentligen hela dagarna?"

Är det då så konstigt att man ler lite när gamla kollegor i Sverige, som hänger sig kvar till 67 på jobbet, spydigt kommenterar att "pensionärer alltid har mycket att göra" (fast deras liv egentligen är tomt och innehållslöst när dom inte har jobbet att gå till).

Kanske pensionärslivet skulle vara lite roligare även i Sverige om samhället hade mer respekt för den äldre generationens bidrag idag och historiskt. I morgonens Ring P1 talade en 47 årig invandrare med avsmak om den bristande respekt man visar äldre i Sverige. Programledaren, som ändå själv är invandrare, förvånade sig över att han som var så ung brydde sig.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Boutenac

4 år i Frankrike

2011-08-11T15:39:00.003+02:00

Idag har vi besiktigat bilen för första gången. Den är fyra år gammal. Vår verkstad gjorde en gratis koll och körde sedan över bilen till besiktningen. Vi hade inga anmärkningar, förutom att vi hade dom gamla registreringsskyltarna, så det fick dom byta på verkstaden efteråt. Frankrike bytte skyltar för ett par år sedan. Man tänkte byta till skyltar utan departementsnummer så man inte kunde se varifrån en bil kom. Det blev ett dj..a liv på fransmännen så man fick göra om systemet så nu finns en speciell dekal på skylten som talar om vilket departement man kommer från och dessutom finns departementets symbol där. På ena sidan om skylten finns således EU-symbolen med FR och på andra sidan departementsidentifikationen. Vår siffra är 11. I Frankrike är det lokala oerhört viktigt!

Vi har ett problem med bromsarna på bilen. Dom slits aldrig ut. Vi skulle vilja att dom blir bytta innan vår försäkring går ut vid 10 000 mil, men nu har vi kört 8 500 mil och dom säger att bromsarna är som om dom nyss var bytta. På verkstaden tror dom vi bytt dom någon annan stan, men det har vi inte. Omöjligt säger dom!

Förklaringen är dels att det varken existerar sand eller salt härnere, dels att vi har körkort från 60-talet. På den tiden fick man lära sig att inte bromsa. Vi hade faktiskt problem med bromsarna i Sverige också, men då var det skivorna som fick gravrost för att vi inte slet på dom. "Man måste bromsa med de nya typerna av bromsar" sa man på verkstaden till oss, men det är svårt att lära gamla hundar...

I kväll skall vi fira att det är 4 år sedan vi flyttade hit. Våra grannar, som stöttat och hjälpt oss hela tiden firar tillsammans med oss. Det blir middag på terrassen.

Just nu sitter vi på stranden och samlar krafter inför kvällens matlagning. Ursäkta Instamatickvaliten på,bilden, men med "underverket" iPod blir det intebättreän så.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Narbonne Plage

Jazz i världsklass på franska landsbygden

2011-08-10T16:53:00.001+02:00

Vi har just kommit hem efter att ha besökt Jazz i Marciac. Marciac ligger alldeles norr om Pyrenéerna inte långt från staden Pau i södra Frankrike. Man har jazzfestival där för 53:e året i rad och den är tillsammans med festivalen i Juan les Pines på Rivieran den största i Frankrike. Marciac är en liten pluttby med lite över 1000 innevånare, men ändå samlas där världens jazzelit år efter år för att underhålla.

Hit bussas folk från hela sydvästra Frankrike från såväl Carcassonne som Bordeaux och de tar fullständigt över den lilla byn under två veckor. Alla hotellrum i alla byar och städer runtomkring är fullbokade sedan månader tillbaka. Hela byn är ett stort saluområde med försäljning av allt mellan himmel och jord. I år var det mycket alternativt, dvs. New Age, Eco, Vegeteriskt, Solidariskt och alla liknande stämplar man sätter på saker nu för tiden i både hederligt syfte och rent marknadsföringssyfte. Ibland har jag svårt att hänga med som när man säljer vegetariskt bröd, och ekologisk honung. Jag undrar hur animaliskt bröd är funtat - med fläsktärningar kanske och hur får man bina att hålla reda på vilka blommor som är godkända?

Som sig bör i Frankrike fanns det även mängder av mat att köpa i olika provisorisk restauranger. En gata var enbart tillägnat olika etniska kök. Där åt vi corsikansk mat, som ju inte kan kallas etnisk eftersom det är en i högsta grad integrerad del av Frankrike, men spännande var det.

Jazzen är imponerande. I år hörde vi Monty Alexanders Trio och Wynton Marsalis under samma kväll. Var i världen kan man få lyssna live till sådana världstjärnor annars. Jo - förra året hörde vi på Monty Alexander i vår grannby Conilhac Corbières som är en ännu mindre by än Marciac. Där har dom haft jazzfestival varje helg under hela november under de senaste två decennierna.

Att jag tjatar så mycket om byarnas storlek beror lite på min förra text om hur den svenska landsbygden avfolkas och utarmas, något som är helt främmande i Frankrike.

Ett kluvet land - för miljöns skull?

2011-08-02T20:46:00.005+02:00

Liten fransk by med stor service

VARNING! Den här texten bör inte läsas av känsliga personer. Om du ändå envisas med att läsa den - förbered dig genom att gå till följande länk: Klicka!

I Stockholm och andra storstäder bor det idag miljöpartister och moderater - på landet röstar man på gammelpartierna uppblandat med lite frustrationsröstande på Sverigedemokraterna. Storstadborna vill ha massor av vindkraftverk - på landet - bara dom inte står nära sommarstugan. Storstadsborna vill ha mer vargar - på landet - bara dom inte skrämmer barnen på sommarsemestern eller äter upp den egna mopsen. Storstadsborna vill att alla sjöars stränder skall fredas från bebyggelse i hela landet, men överklagar givetvis sitt eget avslag på strandnära bygglov med egen brygga. Storstadsborna är vegetarianer av miljö- och djurrättsskäl, men tycker att bonderna på landet skall hålla kor, får, getter, höns och annan kreatur fast ingen bör äta deras kött. Någonstans måste ju storstadsbarnen få se hur en bondgård fungerar och få lära sig umgås med naturen. Storstadsborna tycker att ingen skall köra bil utan använda kollektiva transportmedel och om man behöver en bil för att åka till stugan så bör det vara en fyrhjulsdriven SUV med V8 - för barnens säkerhet om man skulle krocka.

Alla vet ju idag att det är mer kolsnålt att bo i storstaden. Att bo på landet sliter på vår natur och påskyndar den globala uppvärmningen. Det mesta man gör på landet är faktiskt mot naturen. Man åker bil, man eldar med ved, man äter lik, man dödar vilda djur för att inte tala om allt man kräver som tär på våra resurser. Man vill ha telefon, man vill ha kommunikationer, man vill att det skall finnas läkare, skola och handelsbod för att inte tala om att man vill ha ett jobb. Varje tänkande människa måste ju förstå att det är bättre att koncentera allt till ett fåtal ställen i landet - det blir helt enkelt bättre och miljövänligare så. Det finns ju tokstollar som envisas med att starta företag ute i Hotahejti, men det begriper ju var och en att det är bättre med rejäla företag som Volvo och SAAB som åtminstone kan säljas till kineserna när det inte bär sig. Vem tusan vill köpa ett kaffé eller en verkstad i Korpilombolo eller Frövi - inte kineser i alla fall. Dessutom har dom oftast startats av holländare eller tyskar som inte förstått hur tokigt dom bär sig åt.

Radioprogrammet "Kluvet land" visar en absurd bild av Sverige idag. Uppfödd på landet som jag är kan jag inte annat än känna sorg över hur utvecklingen varit de senaste decennierna. Nu kan man konstatera att det inte alltid varit så. Det hela började på sent sextiotal med utredningen "Hushållning med mark och vatten" (SOU 1971:75) där man med förkrossande statisktik, hela utredningssveriges eftertryck och alla "experters" stöd fastslog att inflyttningen till städerna var en förutsättning för Sveriges framgång som industrination. På den tiden hade tänkande människor inget problem att genomskåda att allt detta snack var till för att gynna storindustrin på de små företagens och lokalsamhällets bekostnad. "Gröna vågen" blev en kraftfull folkrörelse som protest mot dessa centralstyrda centraliseringsförsök. En medveten människa som tänkte på sin familj sina barn och på framtiden skulle på den tiden bosätta sig på landet. Det var den tidens miljövänner kan man säga - men med motsatta åsikter om nästan allt jämfört med dagens miljöpartister som knappast kan skilja på en ko och en älg, såvida dom inte finns i ett dataspel. På den tiden värnade man om naturen som livsmiljö - inte bara som ett gigantiskt Skansen som man besökte på helgerna och ett par veckor på sommaren. Naturen var inte ett ställe där man, mellan de pittoreska Skansengårdarna, kunde placera ut alla de företeelser som man inte ville ha inpå knutarna, men som är så bra för det egna samvetet.

Visserligen fortsatte inflyttningen till städerna under de följande decennierna, men människor gjorde aktivt motstånd mot det, styrkta av känslan att ha rätt - att kämpa för något viktigt och sunt. Nu är det annorlunda! Nu har centraliseringsivrarna fått moraliskt stöd av miljörörelsen som fastslagit att det är dom som envisas med att bo på landet som är skuld till att våra barnbarn inte har någon planet att bo på. Från att vara "de goda" har landsbyggdsbefolkningen blivit de egoistiska som bara tänker på sig själv och med sina oskäliga och farliga krav påskyndar hela vår civilisations undergång. Under sådana förhållanden är man ju inte förvånad över att etablisemanget omhuldar de nya tankarna om miljö så till den grad att det blivit standardreligion i vårt sekulariserade land.

Jag kan emellertid glädja mig åt att bo i ett land där det lokala har hög status, där det lokala självstyret är överordnat det centrala, där de små byarna växer, där microföretagandet blomstrar, där alla spännande aktiviteter sker på landsbygden och kommunerna kan vara så små som under 1000 personer med egen service av hög klass.

En sorgens dag i det lilla

2011-07-26T23:37:00.000+02:00

CHAMPIS

Det är en sorgsen dag för oss idag. Ja vi vet - vi har till och med sagt det själva - att det är ingenting mot det som hänt alla familjer efter det hemska dådet i Norge. Trots det är vi oerhört sorgsna idag. Vi har varit hos veterinären och avlivat vår älskade Champis. Han var vår lilla ragdoll - hittad i vårt uthus i Björboholm där hans vildkattsmamma lämnat honom efter födseln. Han var ett resultat av ett äventyr med en renrasig Birmahanne som sluppit lös från sin husse och matte en stund. Han var alltid den försigkomne, den dominerande över sin avsevärt större halvbror - ändå var han den timide och vänlige som aldrig slogs med andra katter eller hundar, till skillnad från brodern Hjalmar. Han var vår kuddkatt.

Han fick diagnosen allvarligt hjärtfel i maj och sedan dess har vi medicinerat honom två gånger om dagen till hans oerhörda avsky. Han hatade det och låg och flämtade efter varje gång. Han blev skygg, gömde sig och hade svårt att leva ett normalt kattliv. Igår insåg vi att han led alltför mycket och att vi måste låta honom slippa det. veterinären genomförde det på ett mycket fint sätt och han somnade in stilla. Hela skeendet var värst för oss och vi känner en oerhörd saknad. Nu får vi vara glada att vi har brodern, den robuste och väldigt charmige Hjalmar kvar hos oss. Vi förlåter honom för att han studsar tungt på oss varje morgon klockan 6 tills vi vaknar och ger honom första frukost.

Nu ser vi fram emot besök av de två barbarnen Emiliano och Mateo som vi skall hämta i Girona på torsdag. Det skall bli väldig kul precis som det var förra året de var här.

Intensivt socialt liv i sommarvärmen

2011-07-18T00:06:00.001+02:00

Abbey de Fontfroide

I morgon kommer våra norska vänner på besök. För andra året i rad bilar dom från Norge. Det är en resa på modiga 250 mil - strongt gjort tycker jag, men vad gör man inte för att få testa nya bilen och få gott vin med sig hem. Som vanligt blev dom stående i timmar i det hemska vägarbetet söder om Danmark som går under namnet Tyskland. Fler timmar i 30 kilometers hastighet som mest norr om Frankfurt kan få vem som helst att misströsta. Nu har vi pratat med dom på telefon och dom har kommit fram till Metz och sitt hotell samt fått en god middag.

I morgon har dom fina, släta franska motorvägar att se fram emot som dessutom är dragna på ett naturskönt sätt. Om dom inte är helt uttröttade och försover sig borde dom vara här under tidiga kvällen. Då väntar god mat och gott vin på dom som belöning för deras bragd.

De senaste dagarna har varit stressiga här. Under fyra kvällar har vi sett alla avsnitt av den amerikanska TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina. Vi har sett all avsnitt för 2010. Serien är oerhört bra gjord. Så har det ju varit nationaldag som vi firade med våra grannar på den trevliga restaurangen på Abbey de Fontfroide. Restaurangen har serverat mat till vägfarande pilgrimmer sedan slutet av 1000-talet.

I går kväll lärde vi känna ett nytt franskt par med två barn som normalt bor i Dubai, men köpt ett hus i byn så dom skall få lite svalare klimat på sin sommarsemester. Dom skall stanna här hela sommaren eftersom Ramadan infaller under sommaren i år och då är det inte så livat att vara västerlänning i ett konservativt arabland. Det är lite knepigt för muslimer i Skandinavien när Ramadan inträffar på sommaren eftersom dom bara får äta efter solnedgången. Bra sätt att banta på kan man tycka - åtminstone i Norrland. Jag har hört ryktas om att dom får någon sorts dispens att gå efter arabisk klocka i sådana krisfall.

Freden står lågt i kurs på nationaldagen

2011-07-14T11:32:00.001+02:00

Franska nationaldagen och stor parad i Paris som sänds på TV. Timma efter timma av militärparader med soldater i dom mest fantasifulla kostymer som mest ser ut som skämt om det inte vore så allvarligt. Nej tacka vet jag 17 maj i Norge där man har parader med studenter, musik, barn, folkdräktklädda vanliga människor och där man visar upp sin kultur.

Jag kan inte låta bli att tänka på Martin Ljung när han undrar över vad man skall göra med alla kanoner, kulsprutor och ärtsoppa om det inte blir något krig. När man ser en sådan här parad så undrar man om det inte är nödvändigt att starta lite krig då och då av flera orsaker. Dels kan man ju inte ha en så otrolig massa människor och materiel utan att använda det. Det vore ju slöseri. Dels skulle ju alla dessa militärer less ihjäl om dom inte fick praktisera sin utbildning någon gång. Man kan ju tänka sig själv hur det skulle kännas att vara bra på något man aldrig fick prova på.

Dessutom skulle det ju bli massarbetslöshet om man helt plötsligt skulle begära att alla de här människorna skulle söka sig andra utkomster. Det vore som att effektivisera den svenska kommunala byråkratin. Det inser ju var och en att det inte skulle gå - vad skulle dom försörja sig på?

Nej - när man ser sådana här parader i andra länder så blir till och med jag lite nationalistisk och stolt över att Sverige inte ägnar sig åt sådana dumheter i någon större utsträckning.

Jag har inte fått uppenbarelsen och blivit frälst

2011-07-09T22:02:00.000+02:00

Den helige Jobs

Under de 40 år som jag arbetat dagligen med datorer har jag använt både PC och Appledatorer. Jag arbetade under en tid vid ett amerikanskt universitet där PC-datorer var bannlysta. Numera arbetar jag mestadels med PC-datorer. Skälet är dels att man kan göra så mycket mer med en PC såvida man inte låter en Apple-dator låtsas att den är en PC förstås. Ett annat skäl är att jag starkt ogillar den religiösa hängivenhet som Apple har skapat kring sina produkter. Jag ogillar också den aggressivitet som Apples grundare Steve Jobs alltid ger uttryck för i alla framträdanden men framför allt den religiösa kult som man skapat kring sina produkter. Vad jag gillar med Apples produkter är att dom är väldigt snygga, men det kan man ju inte gå enbart efter.

Nu tänkte jag emellertid göra ett undantag och köpa mig en sk. surfplatta. Eftersom alla höjde iPad till skyarna som ett av världens underverk har jag köpt en sådan. Jag måste tyvärr säga att jag är både besviken och irriterad över alla tillkortakommanden som denna upphaussade produkt visar upp. Visst, jag vet att det är en surfplatta och inte en dator, men ändå förväntar man sig mer efter alla lovord.

Vad är det då som irriterar mig. Först och främst bygger hela konceptet på att man skall köpa sk appar som skall göra jobbet. De allra flesta av dessa är bara trams som bara kan glädja väldigt barnsliga personer. Det finns emellertid några som skulle kunna vara nyttiga, om dom funkade som det är tänkt. Det är mer regel än undantag att dom faktiskt inte gör vad dom lovar.

Ett annat problem är att man inte kan göra en så enkel sak som att skriva ut från surfplattan utan att köpa en app, med vilken man med flera komplicerade handgrepp kan skriva ut, något som borde vara självklart och enkelt.

Dessutom är surfplattan ett eget universum, dvs. man kan inte få in och ut grejor ur den utan hjälp av andra funktioner. Vill man föra över filer från den till någon annan dator måste man endera maila eller använda den utmärkta tjänsten DropBox, som inte har ett dugg med Apple att göra. Man kan också köpa diverse appar som gör att man kan få ut saker från surfplattan.

Att få in saker är ändå svårare. Det finns inga ingångar, ingen USB-port, inget uttag för ett minneskort eller något som gör att man kan föra över bilder eller filer till plattan.

Det minsta man kan kräva av en surfplatta är att man kan surfa med den. Många websidor kan man bara läsa delvis eftersom surfplattan inte klarar Flash. Det är en kod som väldigt många funktioner på nätet bygger på. Om man surfar till någon sajt där det behövs Flash så stänger plattan bara av.

En kul sak som jag använder en del är att skriva blogginlägg från olika platser. Man kan då ta en bild med plattan och lägga in i bloggen. Det är emellertid så bedrövligt dålig kvalitet på kameran så man skäms att visa den på nätet. Det krävs ju väldigt lite kvalitet för god återgivning på nätet, men inte ens det klarar plattan. Minsta telefon klarar det idag, men inte underverket iPad.

En positiv sak är att man kan använda Skype även med videosamtal. Även Spotify fungerar utmärkt trots att Steve Jobs har gjort allt för att sätta käppar i hjulet för den svenska konkurrenten till iTunes. Ipadens styrkonsoll för mitt Sonossystem är också utmärkt fast även det måste svida i själen på den store mannen på grund av samarbetet med Spotify.

Mitt råd är att, om du inte tillhör de frälsta anhängarna av allt som den store Steve Jobs predikar, köpa någon av konkurrenternas surfplattar.

Tillbaka till 60-talet

2011-07-09T15:23:00.001+02:00

Ibland är nostalgi trevligt. Tänk er en strand full av människor från det land där den ligger. Inga avgifter för att bada, gott om plats och inte en charterturist så långt ögat når. Inga all-inclu, inga höga hotell och inga mondäna människor som glassar omkring. Bebyggelse efter strandpromenaden som består av vackra villor som byggdes för 50 år sedan och hållits i stånd och inte minst har fått bli kvar. Restauranger med rimliga priser med riktigt bra mat och framför allt ett bra klimat.

Jag tänker inte berätta vad det ligger, men om ni kan er geografi så hittar ni det ändå.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Narbonne Plage

Barnbarn i Frankrike

2011-07-06T16:17:00.000+02:00

Just nu är minsta barnbarnet, 1 1/5 år, på besök. Han tog med sig sina föräldrar, vilket är ganska praktiskt när man är så liten. Han väcker viss uppståndelse i affären, i byn och på stranden med sitt lingula hår och mormors ljusblå ögon med mörka kanter. Det är en mycket kavat krabat som är på ständigt gott humör. Jag har döpt honom till Bam Bam - gissa varför. Egentligen heter han Hjalmar och det lyssnar han hellre till.

Hjalmar äter allt han får äta och en del andra saker också om vi inte ser upp. Ost av alla slag, oliver, stark mat, kaffe, med och utan mjölk slinker ned utan protester. Ja allt slinker ju inte ned förstås eftersom barn få äta själv nuförtiden. Bord, stolar, golv, kläder och mamma får också sin beskärda del. Saker han äter som han inte bör är sand, M10 rostiga bultar, någon myra då och då och en del saker som jag inte ens vill nämna. Troligen innebär det en naturlig vaccination mot allehanda infektioner i framtiden. Han verkar inte ta någon som helst skada av det i alla fall.

Ett favoritintresse är djur av alla slag, vilket inte alltid är ömsesidigt. Åtminstone inte vad gäller våra katter. Han älskar också alla stora mekaniska saker som bussar, spårvagnar, båtar, lastbilar och annat grabbigt. Att han skulle blivit indoktrinerad att omfatta denna manligt sociala konstrukt vid så unga år förefaller osannolikt eftersom pappa har både noll koll och intresse för sådana företeelser, gammal miljökämpe som han är. Inte heller mamma är särskilt intresserad, men har faktiskt körkort som hon använder så lite som möjligt. Han är över huvud taget en riktigt grabbig liten krabat, som inte klagar även om han råkar ut för de fasligaste vurpor, vilket ju händer när man är ett litet yrväder.

Han håller också på att lära sig prata men börjar i fel ända med de svåraste orden. Kyrkklocka och vindkraftverk är några av de ord som han kämpar med och lyckas faktiskt riktigt bra. Kanske artikulationen skulle förbättras om han tog ut nappen menar jag, men det vill han inte lyssna på.

På fredag åker han hem och då får vi några vilodagar innan våra norska vänner kommer på en vecka. Dom kör sin nya bil från Norge. Troligen blir den tungt lastad hem. I slutet av månaden kommer de något äldre barnbarnen Emiliano och Mateo - 8 & 5 år - utan föräldrar precis som förra året. Dom har börjat repetera räkneorden och hälsningsfraser på franska. De ser fram emot att äta baguette med marmelad varje morgon enligt mamma. "För det gör man nämligen i Frankrike", fick hon veta häromdagen.

Rättfärdighet gör människan lycklig?

2011-06-27T11:40:00.000+02:00

Några lyckliga och harmoniska fundamentalister?

Ayman al-Zawahiri - Al Quaida

Lars Wilks - eget samfund

Geert Wilders - holländsk poitiker

Pastor Camping - domedagsprofet

Ayatolla Khomeini - Irans befriare

Pastor Jones - koranbrännare

Improviserad sallad på surimi

2011-06-26T14:46:00.000+02:00

Lunchdags och inget förberett. Det är 35 grader varmt ute och lusten att laga mat är noll. Vad har vi i kylen? Där finns en påse surimi med krabbsmak, tomater, sallad, lite överblivna rädisor, två limefrukter som har fått lämna ifrån sig skalen som rivits, ägg, ett glas med dillkvistar och lite annat. Det får bli en improviserad sallad!

Först filéar jag limefrukterna. Helst skulle jag vilja ha grapefrukt, men det har jag inga - de har mer beska. Filéa citrusfrukter är lätt och skoj. Skär av båda ändarna med en vass kniv. Lägg sedan frukterna på skärbrädan med en av de skurna ändarna ned och skär bort skalen så djupt att fruktköttet blir synligt. Lägg sedan den "nakna" frukten i handflatan och skär ut köttet mellan lamellerna så det bara blir klyftor av fruktkött kvar. Gör det över skålen som ni skall använda så hamnar droppar av saften där.

Till oss två kokar jag sedan två ägg - hårda. Jag tar en tomat som man sänker ned i äggvattnet så att man kan dra av skalet. Hacka tomaten och lägg ned i skålen med citrusfiléer. Hacka en knippa dill och tillsätt. Tillsätt rikligt av suramin som var strimlad, slanta några rädisor, salta och peppra, krydda med en tesked stark sås typ piri-piri och slutligen lägg i de hackade hårdkokta äggen. Vänd blandningen försiktigt så smakerna blandas, men delarna inte mosas.

Jag serverad detta på stora tallrikar täckta med krispiga salladsblad som botten med gott bröd och ett fruktigt rosévin från Languedoc. Precis innan serveringen ringlar jag ordentligt med ofiltrerad olivolja över hela anrättningen. Ätes lämpligen ute i solsken.

Den här salladen kan varieras beroende på vad ni har i kylen. Tänk bara på att det måste finnas lite sälta, lite syra, lite beska och lite sötma. Jag hade tänkt röra ned lite majonäs, men när jag smakade insåg jag att det skulle ta bort spänningen mellan ingredienserna. Om ni emellertid saknar någon smak hos ingredienserna kan majonäs tillföra en bra dimension av syra och sälta.

Ni bör observera att jag inte en enda gång använde uttrycken "köra" eller "dra i", men så är jag ju inte kock heller. Det går faktiskt att äta ändå.

Dagen efter

2011-06-25T15:34:00.001+02:00

Igår hade vi den traditionella midsommarfesten. 14 personer av flera nationaliteter på vår terrass. Fransmän, amerikaner, skottar, engelsmän och så vi då. Det är intressant att se hur främmande vår mat är för utlänningar. Dom äter knäckebröd utan smör, lägger sillen på mackan, kämpar med osthyveln eftersom dom inte vågar ta i osten (engelsmän) och beter sig allmänt bakvänt. För amerikaner i Frankrike är osten ett problem - dels är den ju inte pastöriserad, vilket är farligt i USA, dels äter dom ost till drinken före maten och tycker det är konstigt att ha den efter maten.

Vi bjöd bara på en sill och tre laxar - koriandergravad, hemrökt och grillad med respektive såser samt nypotatis. Dom sa att det var gott och allt gick åt så det var nog lyckat. Hur som helst hade alla trevligt och pratade varandras språk fullständigt obehärskat.

Nu kopplar vi av på stranden efter gårdagen. Över 30 grader och sanden är så varm så man bränner sig till och med på de korn som kommer in i skorna. Det är massor av folk här men ändå är stranden bara fylld till 10 %. Den år enorm!

Jag vet inte vad det beror på, men det surrar olika öststatsspåk runt omkring oss. Dom verkar ha funnit den här delen av Frankrike. Man kan undra vad det betyder för framtiden.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Narbonne,Frankrike

Sanningen kommer ändå alltid fram

2011-06-23T12:11:00.000+02:00

I midsommartid

Så här i midsommartider har jag äntligen bestämt mig för att "komma ut" med min skamligaste hemlighet. Min familj och mina mest intima vänner har känt till det länge och mina föräldrar insåg, till sin sorg, tidigt hur det var fatt med mig. Om ni kunde ana vilka knep jag har tagit till under åren för att dölja min egenhet och hur jag hoppats att det svenska samhället skulle bli mer överseende till personer som jag. Nu har det ju inte blivit så utan det har bara blivit värre med åren. Min egenhet har orsakat ett allt större utanförskap i det svenska samhället och det är därför så skönt att numera bo i ett land där man är mer tolerant och mångsidig i sin syn på sådana här saker.

JAG TYCKER NÄMLIGEN INTE OM SILL - jag kan faktiskt inte äta sill!! Nu är det sagt och det känns skönt att ni vet om ni någon gång skulle vilja bjuda mig på middag eftersom det undanröjer mycket pinsamhet för alla parter. Det är inte bara smaken jag ogillar, jag blir faktiskt sjuk av att äta viss mängd sill. Tråkigt nog har det visat sig att samma sak händer om jag äter mycket av en av mina favoriter - sniglar. Nu är det inte bara majessill - kronan i det svenska sommarköket - som jag inte klarar utan alla släktingar, som ansjovis, sardeller och sardiner. Ett par bitar inlagd strömming med senapssås som kamoflerar smaken och rikligt med nypotatis kan jag klara, vilket har räddat mig många gånger från skammen att inte vara normal.

Ni kan tänka er hur min uppväxt har varit. En riktig karl äter sill och dricker nubbe och därmed basta. Jag måste väl erkänna att ibland under Chalmerstiden fick jag kompensera med snapsar och sjungande för att de andra grabbarna inte skulle märka något, men hur tusan klarar man den obligatoriska Jansson på nattkröken. Nu säger ni säkert att det där är väl inget problem. Säger ni ja. Min vän och tidigare doktorand som är uppfostrad som muslim har gett upp sin tabu mot fläsk. Det gjorde han när han insåg att nästan allt inklusive godis innehöll saker utvunna ur gris i Sverige. Det är samma sak med sill och dess släktingar. Det är inte nog med att det skall tillsättas i allehanda trevliga maträtter som patéer, köttbullar, såser och annat utan dessutom uppfinns ständigt nya djävulska anrättningar. Tänk er när man är på 50-årskalas i Nora och den obligatoriska smörgåstårtan kommer fram. Man tar en rejäl bit och stoppar in i munnen varefter den kommer upp på studs. Det var matjestårta - en av Bergslagens delikatesser numera. Idag hörde jag det senast på Meny i P1 - ansjovisglass!! Jo det är sant. Hacka ansjovis, blanda med grädde, gelatin och hackad gräslök och frys. DELIKAT!? Låter gott sa min fru?! Räcker det inte med sillbullar med korintsås, undrar jag.

"Har du någonsin smakat", är den obligatoriska frågan från svenskar. Om jag har smakat?! Man vill ju passa in och vara en viril svensk man bland andra män. Däremot behöver inte varken svenska män eller svenska kvinnor smaka på ostron när dom kommer på besök. "Sånt kan man ju inte äta", konstaterar dom bara.

För något år sedan hände det lyckliga att jag mötte en frände på en middag. Det var en indisk-brittisk kvinna. Som så många indier var hon vegetarian, men älskade fisk, liksom jag. Hon berättade att hon kunde känna minsta spår av sillfiskar av alla slag hur maskerat det än var och hon kunde inte heller svälja ned det. Om hon åt det i viss mängd i någon ätbar form blev hon sjuk.

Kanske finns det fler där ute som har samma handikapp - hav förtröstan - det finns åtminstone två till på jorden.

Det finns alltid ytterligare en vingård som gör fantastiska viner

2011-06-22T13:16:00.000+02:00

På väg hem från stranden härom dagen bestämde vi oss för att åka in till vingården Château Gaussan Kozine för att köpa vin inför vår midsommarfest. Fast vingården bara ligger ett par kilometer från oss har vi aldrig varit där. Vi har emellertid ofta druckit deras viner. Vår favoritrestaurang vid Narbonne Plage har deras viner både på flaska och karaff. Det är otaliga karaffer av deras rosévin som vi druckit genom åren. Första gången vi kom i kontakt med deras vita vin var hos den fantastiske kocken Franck Putelat i Carcassonne som ståtar med en stjärna i Guide Michelin. Att den närmast mytomspunne stjärnkocken Gilles Goujon på sin trestjärniga restaurang i Fontjouncouse serverar deras vin och att han valde ett rött vin från Gaussan Kozine när han fick äran att komponera menyn på Charles Trenesfestivalen förra året gör ju att man är nyfiken.

Förväntningarna var ganska stora när vi svängde in på vägen mot vingården. Vi väntade oss något imponerande, kanske inte i stil med Château l'Hospitalet, men ändå något mer än det vi fann. Det var svårt att avgöra om vi kommit rätt när vi kom fram till en gård. Vi stannade och frågade en medelålders man i baseballmössa som blygt bekräftade att vi kommit rätt och att det gick för sig att köpa vin. Det verkade inte som om det kom någon varje dag och handlade på gården. Han insåg ganska snabbt att vi inte var fransmän så han skiftade temporärt till perfekt engelska, men övergick till franska igen när han förstod att vi förstod.

Efter lite hämtande av nycklar och lite prat hamnade vi i det allra heligaste, nämligen där vinet lagrades och blandades. Ett litet bord och en pytteliten vinkyl skvallrade om att det också var här man smakade av. "Ville vi smaka" undrade han försiktigt, men med en lite spjuveraktig glimt i ögat. "Jodå, det hade vi ju tänkt." Han hade ett vitt vin, ett rosévin samt fyra röda. Inte så imponerande som vi förväntat oss. Rosévinet fanns bara på flaska. Rosévinet både på flaska och BiB och de röda på flaska. BiBen var bara innanpåsen med tryck. Inget fjäsk här inte.

Det vita vinet är ingenting mindre än en delikatess. Det är en ren Sauvignan Blanc som är något av det fruktigaste jag smakat - helt oemotståndligt enligt min gom. Rosévinet har vi druckit så många gånger så det behövde vi inte slösa tid på. De röda vinerna baseras på den traditionella druvan Carignan, med inblandning av Syrah och Grenache. Det "enklare" rödvinet hade en mjukhet som både jag och min fru uppskattade mycket. Min favorit var Cuvée Anna som hade lagrats på gamla ekfat för att få precis lagom mycket vaniljsötma. Det var ett 2005 vi provade och det var väldigt mjukt, fullt av aningen syltiga, röda bär och en underbar doft. Hans dyraste vin var gjort på 100% Carignan som är typiskt för regionen. Vi provade en årgång 2005 som var långt ifrån färdigt. Framträdande mjuka tanniner och massor av röda frukter, som inte riktigt hade förenat sig ännu. Jag tror det behöver åtskilliga år till och då kan det bli något alldeles extra. Vinet som Gilles Goujan hade valt - Cuvée Les Glycines - hade han inte tappat på flaska ännu så det får bli vid nästa besök.

Nästa besök blir snart eftersom han helt i stil med sin opretentiösa inställning inte tog kort och vi hade inte kontanter för att köpa det vi ville ha. Vi frågade honom om det ovalinga namnet på vingården. Han berättade att han var ryss, därav namnet Kozine - Gaussan är det större området kring klostret med samma namn. Eftersom hans franska var helt utan brytning kunde man inte gissa hans ursprung. Våra amerikanska vänner kunde dessutom intyga att hans engelska gjort att dom trodde han kom från Californien.

Vinerna är Corbièresviner, men fast gården ligger bara 300 meter från Villemajou, där de bästa Boutenacvinerna skördas är hans viner mycket annorlunda jämfört med Corbières Boutenacviner, även de gjorda på huvudsakligen Carignan liksom hans prestigevin. Medan ett Boutenacvin är oerhört kraftigt, med karaktär av mörka frukter som får en syltig karaktär vid lagring är dessa viner, 300 meter bort med en annan jordmån (ockrafärgad sandsten), dominerade av röda bär som gör att vinerna är aningen lättare till sin typ. Ändå tror jag att de skulle platsa på Systembolagets hylla där det står "Kraftiga röda".

Man blir verkligen imponerad av dessa små odlares yrkesskicklighet. Tråkigt nog får sällan de svenska vinälskarna prova viner av den här typen eftersom produktionsvolymerna är alltför små för att Systembolaget skall vara intresserade. Nu bryr sig odlarna här nere inte om det för dom säljer slut på dessa pärlor till regionens restauranger. I många fall får man "hänga på" för att få en låda att lagra i källaren. Ganska många lådor hittar också vägen till England, Holland och USA, medan Canada med sitt monopol, liksom Sverige, är mer intresserade av vad jag kallar "mjölkcentralsviner" eller mer korrekt sådana från stora Cave Cooperative där druvorna från alla odlare i området blandas samman till något som med nöd kan sägas ha den karaktär som avses från regionen.

Generationen som inte borde finnas längre

2011-06-21T14:21:00.000+02:00

Sommarens höjdpunkt är när barnbarnen kommer på besök, men det känns ansvarsfullt. Det är så mycket man måste tänka på nu för tiden. Vad kan dom äta som är hälsosamt för dom? Hur skall man skydda dom mot alla farligheter som finns? Vi har skaffat grindar för trapporna, försöker skaffa rätt sorts barnstolar både för bil och måltider, städa bort alla farligheter och förbereda så gott det går. Hur gör man med solen - hur skyddar man barnen för den. Har dom mössor med sig, solglasögon av rätt typ, solskyddskräm med hög skyddsfaktor. Hur förfar man på stranden? Vågar man låta dom bada? Är vattnet rent? Har någon kissat i sanden? Frågorna är oändliga och farorna ännu fler.

Det slår oss helt plötsligt hur det var när vi var små på 40-talet och faktiskt även när våra barn var små på 70-talet. Ändå var det nog på 70-talet det började lite smått bland sk. "medvetna" föräldrar. När vi växte upp fanns inga barnstolar - faktiskt inte ens säkerhetsbälten, vi åt allt och ofta sådant vi inte borde äta, vi lämnades vind för våg att leka, cyklade på vägar och gator, hade aldrig hjälm, sprang närmast nakna i solen, använde inte solskydd, badade med kompisarna i sjön och älven, fiskade, simmade, rodde, sprang ute i skogen så vi knappt hittade hem, provade om skogens bär gick att äta, klättrade i träd och uppför bergsluttningar, åt vår mat på giftigt glaserade tallrikar och drack och åt saker som ingen skulle ge sina barn idag (fett, socker, salt), hade kniv att tälja med, lekte krig (utan kniv), gjorde kemiska experiment och var oftast helt utanför vuxnas kontroll. Dessutom hittade vi på saker som faktiskt rent objektivt sett var farliga även med den tidens mått mätt. Ändå överlevde vi i alltför stort antal så den unga generationen kan kalla oss för proppen och önska att vi vore färre.

Underligt nog minns jag inte att vi var särskilt sjuka eller olycksdrabbade, sällan överviktiga, uttråkade eller deprimerade, men det måste vi ju ha varit.

Man kan fundera över hur kul det är med fullständig kontroll och fullständig trygghet när man växer upp.

En halv ko

2011-06-20T14:23:00.001+02:00

Det börjar växa upp strandrestauranger längs våra favoritkuster. Narbonne Plage har en riktigt exklusiv med flott restaurang, bar och solstolar att hyra. Nu har det också återkommit en restaurang i Gruissan, som vi just nu provar. Vi började med lunch och jag beställde en entrecote - lättstekt - och fick in en halv ko - 350 g. Den var utsökt, men alldeles för stor.

När vi ätit hyrde vi solstolar som jag just nu sitter i - under parasoll som jag brukar, medan min fru steker sig så så mycket som går. Hon har till och med badat, vilket jag undviker.

Jag läste idag ett resereportage i Expressen från våra trakter. Inte är det mycket som stämmer eller är uppfattat rätt inte. Nu är det ju inte någon människa nu för tiden som bryr sig om vad journalister skriver, men man får ju vara tacksam att inte andra högskoleutbildade yrkesgrupper tar lika lätt på sin uppgift som ofta journalister gör. Samtidigt måste det vara deprimerande att ha ett jobb där ens uppgift är att fylla utrymmet mellan annonserna.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Chalets 6E Rangée,Gruissan,Frankrike

Vi fick besök av polisen

2011-06-18T11:41:00.000+02:00

Gendarmeriet - dvs. kriminalpolisen - knackade på vår dörr i morse. Det hade varit inbrottsförsök hos vår lilla butik i natt. Någon hade försökt ta sig in med hjälp av en skruvmejsel, men inte lyckats. Det kan ju inte ha varit några proffs eftersom det bara finns lite mat och dryck att stjäla i butiken. Polisen ansåg det emellertid vara viktigt nog för att genomföra operation dörrknackning i hela centrala byn för att höra om vi observerat något under natten.

Härom dagen fick vår vän konstnären i Villemajou besök av tjuvar som stal hans dator och kamera. De tog sig in genom ett fönster. Han var mest bedrövad över att bilder på alla hans konstverk blev stulna och givetvis hade han ingen backup. Även detta utreds av polisen. Stölden av våra tre säckar kattsand för en tid sedan kändes lite futtigt i jämförelse, men det tog vi med fattning och tyckte det mest var lite patetiskt.

Det verkar som det går omkring "samlare" i byarna under nattens timmar och tar hand om allt som "glömts" ute eller lämnats obevakat. Troligen dyker sakerna upp på någon loppmarknad i byarna omkring så småningom. Undrar hur man skall reagera om man hittar något man känner igen.