Eurovisionslåt för matvaruaffären

I franska matvaruaffärer kan man bli vansinnig på den bakgrundsmusik som spelas på hög nivå. Om ni tänker er ett beat som dunkar genom en dåligt inställd bilradio där ljudet kommer och går helt slumpmässigt och liksom hugger sig igenom melodin och som åtföljs av en kvinnlig falsettröst så kan ni tänka er hur trivsamt det låter. Det är någon sorts diskomusik som förekommer här nere runt Medelhavet och som för mig känns väldigt jobbig.

Igår kväll var vi bjudna på middag hos några irländska vänner och när vi kom hem satte vi på TV:n och då var det eurovisionsschlagerfinal. Vi kom in mitt i underhållningen innan omröstningen, men att se internationella program här i Frankrike är fullständigt värdelöst för man får varken höra tal eller musik från utsändningen eftersom två franska kommentatorer pratar hela tiden om saker dom tycker är väsentliga och bara i bästa fall har med ämnet att göra. Döm om vår förvåning när omröstningen började och varenda land, utom Italien, röstade på Sverige. Eftersom vi aldrig hört den svenska melodin blev vi väldigt nyfikna på hur den låter. Det visade sig vara samma musik som vi blir så irriterade på i matvaruaffären, dvs. dunk och falsettsång från en dåligt inställd radio. Helt plötsligt förstod vi varför Sverige fick röster från hela dussinet FR Jugoslavien, lika många FR Sovjetunionen och en massa andra pytteländer runt Medelhavet, som San Marino. Smart av svenskarna, men hur det nu är så är faktiskt ABBA trivsammare som bakgrundsmusik i matvaruaffären.

Det har ju inte blivit så mycket bloggande sedan vi kom hem från Spanien. Min bror med sambo har varit på besök, vilket var jättetrevligt, men våra gäster har ingen lycka med vädret i år. Eva och hennes son lyckades pricka in den värsta vinterveckan man sett på decennier här nere och första halvan av brorsans vecka inföll under det längsta sammanhängande regnväder vi har haft sedan vi flyttade hit. Sista halvan blev emellertid bra med temperaturer på över 25 grader och 20 grader i vattnet så det blev lite bad för somliga - dock inte för mig och min bror som delar en stark tro på att inte blöta ned sig om det inte är hygieniskt betingat.

Vad gäller min avoghet mot bad i friska luften emanerar den från traumatiska upplevelser i barndomens simskola. I min hemby hade man anordnat simskola i den absolut kallaste sjö man kunde hitta och där skulle det badas helt oavsett väder och vind. Eftersom jag var en spinkig stackare utan skyddande fettlager frös jag alltid hiskligt. Det blev inte bättre av att i samma simskola fanns en riktig mobbare som erövrade alla magistermärken som gick att uppnå. Visserligen var han yngre än jag men det kompenserade han med en väl utvecklad elakhet, som bestod i att simma under oss rädda stackare och dra ned oss under vattnet, eller dyka precis bredvid oss där vi stod och huttrade, eller trycka ned oss i vattnet när simläraren inte såg på. Han var så kallad sommargäst från Stockholm och jag ser honom då och då i rutan. Han är visst någon sorts TV-chef i en av de privata TV-kanalerna nuförtiden och verkar inte blivit snällare eftersom han fick en fet smäll av någon häromåret. Om ni frågar mig så var han nog förtjänt av det.

En fördel med dåligt väder är ändå att gästerna får se lite mer än en sandstrand som skulle kunna vara var som helst på jorden - det var faktiskt även damerna tvungna att hålla med om. Kontentan av veckan blev lyckad och både min bror och hans sambo kunde komma hem och skryta med uppbrända kroppsdelar. Det hjälper inte hur mycket vi varnar svenskar för solen här nere, dom skall bränna upp sig, annars är det inte semester verkar det som.

Sydeuropa behöver en Gustav Vasa

Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Irland och kanske snart Frankrike har stora ekonomiska problem. Frankrike kanske klarar sig om inte president Holland fullföljer samma slöserilöften som funkat så bra för att vinna val i Grekland förrut. Lyckligtvis har troligen löftena tjänat sin roll nu när han vunnit valet och EU kommer nog inte att tillåta honom att spendera så mycket pengar som han inte har.

På resa i Spanien insåg jag emellertid att det finns en enkel lösning som faktiskt använts både i Sverige och i England förrut. I sverige var det Gustav Eriksson Vasa som återbördade stöldgods från katolska kyrkan till staten under 1500-talet. För den som inte rest i Spanien och sett den obcena rikedom som den katolska kyrkan förfogar över inser nog inte hur dom under två årtusenden genom oärlighet, skrämsel, mord och förtryck utarmat de länder som dom verkar i och lagt under sig oerhörda rikedomar som ingen av staterna i regionen ens kommer i närheten av. Som en liten detalj kan man nämna att de ändå är så giriga att dom tar rejält inträde för dom som vill gå in i deras helgedomar. Lösningen på de ekonomiska problemen för samtliga länder i regionen vore naturligtvis att konfiskera samtliga kyrkans egendomer och betala tillbaka alla de skulder som staterna dragit på sig. Det är ju lite konstigt att resten av Europa skall stå för filorena när det finns sådana resurser inom länderna som från början är rent stöldgods.

Bortsett från den beska smak som kyrkobesöken gav var resan i Spanien mycket trevlig. Granada, Cordoba, Toledo och Saragoza hann vi med och höjdpunkterna var utan tvekan Alhambra i Granada och mosken i Cordoba. Att resa i Spanien under lågsäsong är en trevlig upplevelse, men lite underligt var det att det var så tomt på alla ställen utom Alhambra och söndagen i Cordoba. På motorvägen mellan Toledo och Saragoza såg vi bara ett dussin andra bilar och det är verkligen anmärkningsvärt. När man ändå talar om trafik så kunde vi konstatera att Spanjorerna körde oerhört laglydigt på motorvägarna och dessutom höll dom avstånd, vilket man inte är van vid från Frankrike.

Med erfarenheter från resor till solkusten under 80-talet i minnet förvånades jag över hur välordnat och rent det var i de städer vi besökte. Man förvåndes också över den febrila aktivitet som man såg i landet. Det var ingen ände på alla stora infrastrukturbyggen som man såg. Byggnader och framför allt motorvägar och broar byggdes överallt och de äldre vägarna uppgraderades.

På den lekamliga sidan njöt vi av vinet, skinkan, brödet och olivoljan, men var mindre förtjusta i de spanska specialiteterna av huvudrätter. Man skall nog hålla sig till tappas insåg vi. Genomgående var maten överkokt eller överstekt vilket gjorde anrättningarna både torra och trådiga. För att få bra mat hade vi gjort ordentlig research innan, men det hjälpte tyvärr inte. Den underligaste rätten fick vi på en mycket känd restaurang i Cordoba där specialiteten var ungget. Getkött är delikat och vi har ätit det många gånger förrut, men här var det inte något att rekommendera. Man serverade en gryta som bestod av ryggraden upphuggen i små delar, kota för kota. Man kunde peta fram lite kött bland benbitar och hinnor, men mycket att skriva hem om var det inte. Då var ändå detta restaurangens symbolrätt som dom hade på sin dyraste avsmakningsmeny. I Sverige talar man mycket om skinkan Pata Negra. Vi fick lära oss att det kallas all skinka som kommer från svarta grisar. De skära grisarna ger Serranoskinka. Vi åt en speciell Pata Negraskinka som kallades Bellota, men som man sa bara levererades till resturanger. Den finaste sorten kommer från grisar som bara ätit ekollon. Vi hittade den på hemvägen i en specialaffär för skinka vid gränsen. Dyr var den, men väldigt god och som en fantastisk förrätt behöver man bara några tunna skivor skinka, samt några bitar bröd som man doppar i den goda olivoljan som vi köpte med oss. Eventuellt kan man även lägga till ett par bitar av den spanska osten som är lite speciell men ganska god. Att den är god är lite förvånade för den smakar ungefär som den delen av en lagrad Svecia som är närmast skalken, dvs lite torrt och vaxigt. På något sätt passar den ändå in på tappasbordet.

Muslimskt möter kristet i Cordoba

Vägen mellan Granada och Cordoba var lika enahanda och vacker som när man reser i Languedoc. Här är varenda plätt, berg och dal beväxt med olivträd, i vårt Languedoc är det vin så långt ögat kan se.

Den stora attraktionen i Cordoba är den stora mosken som byggts om till kristen kyrka på 1500-talet. De muslimska delarna är väldigt vackra, både i mosken och i staden. I den muslimska kulturen skyltar man inte med sin rikedom. Det finns ett gammalt talesätt att om man visar sin rikedom utåt så har man snart ingen rikedom. Det gäller således att dölja såväl sina kvinnor, sina hästar, som annat om man vill ha det kvar och inte väcka avund. Byggnaderna är desto mer dekorerade invändigt - hur det är med kvinnor och hästar vet jag inte.

När man ser kristna kyrkor blir åtminstone jag ganska illa berörd av det öerhörda överdåd som visas medan människorna levde i armod och svalt samtidigt som kyrkans dignitärer levde i oerhörd lyx. Tänk om kyrkan offrat några delar av promille på vanliga människor istället för på sig själva. Då hade mycket av världens svält och umbäranden kunna avhjälpas.

Cordoba är emellertid en mycket vacker stad och väldigt välskött och välstädad. Här är inte gatorna fulla med hudskit som det ofta är i Frankrike. Hela staden är en upplevelse med mosken som huvudattraktion.

För ett ögonblick trodde vi att vi inte skulle kunna komma in i mosken eftersom det var flera hundra meter långa köer både till biljettförsäljningen och ingången. Vi gick emellertid upp på måndagen och var först i kön klockan 10 och då var det inga problem. Längre fram på dagen när pensionärsbussarna anländer blir det närmast omöjligt att röra sig på vissa ställen.

I morgon åker vi till Toledo. Deras specialiet är ju knivar så vi får väl se hur det påverkat kulturen.


- Posted using BlogPress from my iPad